Himlen tippar över— postpunkpoesi 1981–1987
av Håkan Sandell

KOMMANDE »

27 FEBRUARI

Fri Press pre­sen­te­rar ett urval av Håkan Sandells dik­ter – så som de stod pub­li­ce­ra­de i tidi­ga anto­lo­gi­er och punk-fan­zi­nes, dikt­häf­ten, tid­skrif­ter – och från out­giv­na manu­skript. Förordet är för­fat­tat av Thomas C Ericsson som själv höll i en av des­sa under­jor­dis­ka tid­skrif­ter. Han ver­ka­de ock­så som poe­si­ar­ran­gör på rock­fes­ti­va­ler, och kan min­nas tiden. Sandell kom­men­te­rar ock­så sina dik­ter i efter­föl­jan­de noter.

”I bör­jan av 80-talet var de fles­ta musikupp­le­vel­ser för­knip­pa­de med käl­la­re och betong.” Så inleds för­or­det. Under skol­ras­ter­na, fort­sät­ter han, byt­tes bland­band och man läs­te NME (New Musical Express, ett brit­tiskt musik­ma­ga­sin.) Musiken det lyss­na­des till var The Clash, Talking Heads, The Sex Pistols, Joy Division och Nick CaveEbba Grön, Dag Vag Rymdimperiet och Brända Barn fanns med. Texterna betyd­de ofta mer än det musi­ka­lis­ka.

Poesin kom ock­så uti­från med dik­ta­re som William Burroughs, Allen Ginsberg, och de frans­ka poe­ter­na. Mindre bok­för­lag som Bakhåll gav ut de böc­ker de själ­va vil­le läsa. Lika så gjor­de poe­ter­na själ­va. Musiken och poe­sin blev livet så som det skul­le levas. På and­ra sidan sun­det fanns själs­frän­der och inspi­re­ran­de upp­täckts­fär­der före­togs till kon­ti­nen­tens kul­tur­met­ro­po­ler.

Thomas C Ericsson igen: “En natt för­vand­la­des en kom­mu­nal kopi­a­tor till vår rota­tions­press ut i värl­den. Tidskriften Den Blinde Argus föd­des 1985. Strax där­ef­ter star­ta­de Lukas Moodysson ett lik­nan­de poe­si­fan­zi­ne, Spao Spassiba. Vi hit­ta­de snart varand­ra via små noti­ser i tid­skrif­ten Kannibal och upp­täck­te att vi hade mas­sor av gemen­sam­ma refe­ren­ser.

Sömnlös
Män kan inte sova om som­rar­na
— den mening­en sam­man­fat­tar livet
I de trist belys­ta pojkrum­men
blän­ker de tum­ma­de herr­tid­ning­ar­na
bara något mer än bil­lyk­tor­na
Jag ser mig själv som grabb
på en för­bränd hori­sont­lös gräs­mat­ta
med ett bad­min­ton­rack i han­den
som döl­jer ett hål i tin­ning­en
Det är inte bara en bild
Jag ser mig själv igen
en bru­talt kall nyårsaf­ton
en kort­växt Kaspar Hauser-figur
i täck­jac­ka och vål­nads­blå jeans
ta ett steg till­ba­ka från rake­ten
Och så är jag åter andro­gyn
under enkro­nor­na på ögon­loc­ken
[1985]

Fri Press har han tidi­ga­re utgi­vit Sandells essä- och dikt­tolk­nings­vo­lym Jag erkän­ner att jag lev­de upp mitt liv — Åtta poe­ter från Afrika och Asien. Sammanlagt lig­ger han bakom ett tret­ti­o­tal böc­ker och pub­li­ka­tio­ner, huvud­sak­li­gen de tju­go dikt­sam­ling­ar­na.

Boken släpps 27 februari »

Kort om Håkan Sandell »

Krokimodellen
av Anna Nero

Bild: omslag Anna Neros 'Krokimodellen', helt vitt med texten i svart och rött samt en skiss av en naken kvinnas kropp

Samtidigt som vi får kom­ma helt nära kro­ki­mo­del­len, berät­tar Anna Nero om lära­re och kro­ki-ele­ver, om möten med and­ra model­ler, om utsatt­het och stolt­het. Hon rör sig frimo­digt i det änd­lö­sa land­skap som bre­der ut sig mel­lan betrak­ta­ren och den betrak­ta­de och gör flera histo­ris­ka och lit­te­rä­ra kopp­ling­ar.

Texterna är, lik­som ele­ver­nas teck­ning­ar, skis­ser som upp­står i stun­den. Boken är tänkt att inspi­re­ra lära­re, kon­ste­le­ver, konst­in­tres­se­ra­de och and­ra som vill kom­ma när­ma­re kro­ki­mo­del­len och som för­sö­ker för­stå vad som hän­der i ögon­blic­ket.

Andra tryckningen är inbunden.

KROKIMODELLEN I WEBBSHOPPEN »

OM ANNA NERO HÄR »

 

ur Krokimodellen

Eleverna ska teck­na stort. Två ställ­ning­ar som går in i varand­ra. De ska likt Paul Gauguin teck­na med kla­ra kon­tu­rer. De vill inte göra fel, de är räd­da, det ska vara per­fekt med­det­sam­ma. De vågar inte expe­ri­men­te­ra eller stic­ka ut.

I vårt sam­häl­le är per­fek­tion och exper­tis ett ide­al. Människor ska inte tän­ka själ­va. I media till­frå­gas exper­ter inom oli­ka områ­den.

Likaså eman­ci­pa­tion. Akademiskt skri­van­de kan vara så trå­kigt och till­krång­lat att en har svårt att ta till sig tex­ten. Men ändå vågar få skri­va eman­ci­pa­to­riskt. De vågar inte stic­ka ut och fri­gö­ra tex­ten; tillå­ta sig att släp­pa fram både Dr Jekyll och Mr Hyde. Det är den som föl­jer mal­lar­na som hyl­las.

Jag står i en este­tiskt till­ta­lan­de pose. Jag mås­te gå ur min bekväm­lig­hets­zon för att våga bli kro­kig, plump, ful. Det är job­bigt att luta sig fram­åt så brös­ten blir långa, eller kut­ryg­gig med dålig håll­ning. Estetik behö­ver inte vara till­ta­lan­de. Estetik kan vara ful. Fulestetik. Det är våra per­son­li­ga upp­le­vel­ser som är det vik­ti­ga, inte det kog­ni­tivt säk­ra.

Line

BILD: skylt med röd ram och texten 'Böckerna direkt från förlaget = fri frakt'

Jag erkänner att jag levde upp mitt liv
Åtta poeter från Afrika och Asien presenterade och tolkade av Håkan Sandell

BACKLIST:

I Jag erkän­ner att jag lev­de upp mitt liv låter Håkan Sandell oss stif­ta bekant­skap med åtta man­li­ga och kvinn­li­ga poe­ter från skil­da kul­tu­rer och epo­ker. Utan för­skö­nan­de omskriv­ning­ar berät­tar han om någ­ra fort­fa­ran­de levan­de och and­ra som näs­tan är för­svun­na i histo­ri­ens töc­ken. Varje poet por­trät­te­ras i en essä till­sam­mans med ett antal tol­ka­de poem. Det är sär­skilt gläd­jan­de att flera av des­sa poe­ter är ifrån den mus­lims­ka kul­turs­fä­ren. Den mus­lims­ka värl­dens lit­te­ra­tur och tra­di­tion ham­nar ofta i skug­gan av dagens kom­mer­si­a­li­se­ran­de och stan­dar­di­se­ra­de mediebrus.


BILD: Omslaget till 'Jag erkänner att jag levde upp mitt liv' av Håkan Sandell

FP–076 • ISBN: 978–91-85972–42‑5

 

Om Meheste-kha­num Ganjevi föd­des 1089 är ovisst men i det “post­sov­je­tis­ka” Azerbadzjan betrak­tas hon som lan­dets förs­ta kvinn­li­ga poet. Sandell hän­vi­sar till Dastan av Abdulla Jovhari Zargar Tabrizi, och “det är fak­tiskt först under de senas­te decen­ni­er­na som forsk­ning­en fullt ut över­ty­gats om att hon är en histo­risk per­son.” Han berät­tar att hon “utbil­da­des både musi­ka­liskt och i koran­kun­skap. När vi säger ‘poet’ bör vi inte tän­ka oss hen­ne som en av vår tids tex­tu­ellt inrik­ta­de poe­ter, utan ackom­pan­je­ran­de sig själv på ett sträng­in­stru­ment.” Här någ­ra rader ur en kär­leks­dikt:

Träd in min äls­ka­de, för­be­redd
står vinstu­gan inom mig, klädd
till fest står jag och sal och vin­bä­ga­re
som drömts fram från mitt hjär­tas bädd.

Om Håkan Sandell »

Den and­ra poe­ten pre­sen­te­ras under rubri­ken “Med bläck av bloms­ter­pol­len”. He Shuangqing lev­de mel­lan 1715 och ca 1737. Som enda dot­ter i en fat­tig bond­fa­milj var stu­di­er otänk­bart. “Men genom att avlyss­na grann­poj­kar­nas lek­tio­ner från ett angrän­san­de rum, lär­de hon sig myc­ket genom memo­re­ring.” Hon byt­te till sig böc­ker och lär­de sig inte bara att läsa utan ock­så att skri­va. Genom för­sik­ti­ga kon­tak­ter och utbyte av dik­ter, fick hon kon­takt med en stu­dent, Shi Zhenlin. Denne ska ha spri­dit hen­nes dik­ter som kom att upp­skat­tas i kret­sar som Sandell vill kal­la “upper bohe­mia”, kanske en slags “tidi­ga hip­pi­es”.

Vem bryr väl sig om mig
kanske en blom­mor­nas gudin­na
en kort stund till jor­den
dri­ven i lands­flykt?

Qurratu´l‑Ayn lev­de i Persien. Hur gam­mal hon blev vet vi inte men hon dog genom avrätt­ning 1852. Hon enga­ge­ra­de sig för kvin­nors rät­tig­he­ter men var ock­så hän­gi­ven Gud. Efter att bli­vit föl­je­sla­ga­re till “Babi-sek­ten”, sena­re Bahai, döms hon till döden. Anklagelseorsakerna var ett atten­tats­för­sök på Shahen. Istället för att låta sig benå­das – vil­ket då skul­le inne­bä­ra att hon fick ingå i hans harem dik­ta­de hon det­ta: “Du begär bara en kvin­nas ding­lan­de smycken,/ en ädel hingst och dess sil­ver­be­slag­na sadel./ Ditt hela liv har du varit hjärt­lös mot de fat­ti­ga (…) så för­bliv i ditt rike av intig­het.”

Jean-Joseph Rabearivelo – “Föregångaren från Madagaskar” (1903–1937), är en fransk­språ­kig poet “som ald­rig kom till Paris”. Sandell skri­ver att det Rabearrivelo skrev på frans­ka “para­dox­alt nog inten­si­fi­e­ra­de sökan­det efter den egna kul­tu­rens uttryck, enligt logi­ken: om inte poe­sin är male­gas­sisk till språ­ket mås­te den vara det till sitt inne­håll.”

…och grä­sets läng­tan spring­er fram under var­je steg
lik­som tan­kar och fun­de­ring­ar,
eller den bråds­ka och vårds­lös­het
som för­vand­lat er till des­sa färg­ri­ka, fly­gan­de blad
jag fått från jor­dens alla hörn.

Olyckliga äls­kan­des monu­ment är luft” hand­lar om Cilmi Bowndheri som lev­de i Somalia 1910–1941. Sandell påmin­ner om att soma­lis­kan först blev ett for­mellt skrift­språk 1972 vil­ket gjort att den munt­li­ga dikt­ning­en varit så rik. Sandell berät­tar om skill­na­der mel­lan kvinn­lig och man­lig dikt­ning, om reto­risk sko­lad dikt­ning och vik­tig allit­te­ra­tio­nen kun­de vara i den mer moder­na dikt­for­men “hee­lo”. Bowndheri som för­sörj­de sig på “diver­se små­jobb som ser­vi­tör och lik­nan­de” gjor­de sig “rik­skänd” med sina dik­ter till “hadon”, kvin­nan han ald­rig fick.

Om ni begär av mig att jag ska bringa gläd­je med min dikt
så böjer jag mig gär­na för den öns­kan, får jag i min tur be
att Baar förs hit och tillåts sit­ta ner ibland oss här.

Kapitlet “Paris är kvin­na, Beirut är kvin­na” hand­lar om Nizar Qabanni “i kär­lek och poli­tik” som lev­de i Syrien 1923–1998. “Själv beskri­ver han sin barn­dom såhär: ‘Jag kom ut ur den mju­ka snäc­kan / med ett styc­ka kri­ta i min hand / på jakt efter en vägg”. Vi kan läsa om hur han genom sitt liv på oli­ka sätt väx­lat bana, upp­vux­en i ett panar­biskt hem, ver­kat som radi­kal poli­tisk poet, varit bok­för­läg­ga­re i London och “tagit ste­get från kvin­noäls­ka­re till kvin­no­saks­för­käm­pe”.

När vi sit­ter här på ett av Londons café­er
så som två skepp vilar ut efter en lång färd,
så mås­te jag få sagt till dig: Du är vac­ker som exi­len,
och hur dina ögon bad­das kla­ra i reg­net…

I “Exil fylld med dröm­mar och mörk fan­ta­si” får vi möta Fadhil al-Azzawi, född i Irak 1940. Sandell öns­kar att al-Azzavi skul­le pas­sa i anto­lo­gin Alkemins blå eld som med­lem i “Kirkuk-grup­pen” bidrog till den ara­bis­ka poesins utveck­ling och moder­ni­se­ring. al-Azzawi får ock­så bidra till bokens titel:

Jag erkän­ner att jag lev­de upp mitt liv:
Jag skaf­fa­de mig tusen erfa­ren­he­ter
och göm­de tusen upp­le­vel­ser

Ishrat Afreen, född i Pakistan 1956, är det nog en del som kän­ner till. I kapit­let “I gha­sa­len blomst­rar tra­di­tio­nen” pre­sen­te­ras den­na idag högst levan­de poet. Hennes far, som ock­så var poet, dog när Ishrat Afreen var liten. På sitt vis har hon ändå följt honom; han rör­de sig i “mil­jön kring Progressive wri­ter’s move­ment”; hon för diktartra­di­tio­nen vida­re och som Sandell skri­ver: “Hennes tidi­ga dik­ter rym­de en upp­ro­risk­het och ett från en kvin­na ovant expres­sivt uttryck.” Hon fick sin “upp­lär­ning som poet innan­för små poe­si­cirk­lar i Karachi, vil­ka exi­ste­ra­de i två vari­an­ter.” Den ena, skri­ver Sandell, före­går hem­ma hos någon som ett slags “öppet hus under ser­ve­ring”. Den and­ra for­men, “tanqee­di nishist”, är mer for­mell. “En av de älds­ta dik­tar­na eller lit­te­ra­tur­pro­fes­so­rer­na pre­si­de­rar, alla sit­ter på gol­vet och dik­ter­na läses upp under dis­kus­sion och kri­tik.” Konstigt nog, kan en tyc­ka, finns Ishrat Afreen ännu inte över­satt till svens­ka mer än här i Jag erkän­ner att jag lev­de upp mitt liv och i någon av Sandells artik­lar. “Ghasalen” är två­ra­ding­ar som “var och en rym­mer en avslu­tad tan­ke”:

Han står där plöts­ligt bred­vid dig utan att ha ringt på,
men likt dik­ter skriv­na sent mot kud­den så för­svin­ner han

Line

FOTNOT: På Youtube fin­ner vi ota­li­ga film­klipp där Ishrat Afreen läser sin poe­si eller blir inter­vju­ad.

En kortare intervju med henne som Sandell gjorde med henne då hon besökte Oslo 2009 hittar du här »

Boken i webbshoppen »

Line

Så här skrev några recensenter om Jag erkänner att jag levde upp mitt liv när den kom ut 2012:

 

He Shuangqing var bond­dot­ter i 1700-talets Kina och bor­de egent­li­gen ald­rig ha kom­mit i när­he­ten av lit­te­ra­tu­ren. Men hon tjuv­lyss­na­de på grann­poj­kar­nas lek­tio­ner, lär­de sig läsa och skri­va, byt­te till sig dikt­böc­ker mot bro­de­ri­er och bör­ja­de så små­ning­om själv skri­va poe­si. […]
I Jag erkän­ner att jag lev­de upp mitt liv (Fri Press) pre­sen­te­rar och tol­kar Håkan Sandell, med språk­kun­ni­ga med­hjäl­pa­re, åtta poe­ter som inte har annat gemen­samt än att de kom­mer från en annan tra­di­tion än den väs­ter­länds­ka. […]
Den lil­la boken är fruk­ten av ett pas­sio­ne­rat sökan­de efter poe­tis­ka arv bor­tan­för vårt eget och Sandell har hit­tat såväl fängs­lan­de livs­ö­den som lysan­de dik­ta­re. Engagemanget i hans intro­duk­tio­ner smit­tar av sig: jag vill veta mer och läsa mer – det känns när­mast lite sno­pet med de ensta­ka dik­ter­na. Men smak­pro­ven kan vara en kick för att själv söka vida­re. Trots sitt begrän­sa­de for­mat är det här en bok som vid­gar vyer­na.

Ann Lingebrandt
Helsingborgs Dagblad 16 augusti 2012

 

I anto­lo­gin “Jag erkän­ner att jag lev­de upp mitt liv” pre­sen­te­ras Mehseti Ganjevi, Azerbajdzjan, till­sam­mans med sju and­ra poe­ter; fyra av dem från Asien (Kina, Persien, Irak, Pakistan), två av dem från Afrika (Somalia, Madagaskar) och en från Mellanöstern (Syrien). Översättningarna är gjor­da av Håkan Sandell som ini­ti­e­rat intro­du­ce­rar dik­tar­na av vil­ka fem är föd­da på 1900-talet. Sandell avrun­dar ock­så boken med en efter­skrift som klar­gör poesins höga sta­tus utan­för Europa inte bara i det för­flut­na utan ock­så i vår sam­tid […]Kanske är föl­jan­de fak­ta ock­så något som ser ut som en fing­er­vis­ning om att kvin­nan inom islam inte behö­ver vara för­tryckt och redu­ce­rad genom sitt kön: anto­lo­gins förs­te och sis­te poet är kvin­nor och från mus­lims­ka mil­jö­er; den ene, Ganjevi, står sta­ty men lever och hyl­las än idag, den and­re, Ishrat Afreen, är likaså hyl­lad och som med­ve­ten tra­di­tio­na­list foku­se­rad på för­ny­el­se och soci­alt enga­ge­mang…

Michael Economou, tid­ning­en Rocky nr 4 2012

Fri Press är ett för­lag som i många år strä­vat efter att pre­sen­te­ra poe­si som kan tyc­kas avläg­sen från svensk hori­sont. I en liten läc­ker skrift tol­kar och pre­sen­te­rar Håkan Sandell åtta poe­ter från Afrika och Asien. Mötet med dem blir en spän­nan­de upp­le­vel­se; man bara öns­kar att dik­ter­na vore fler.
[…]
He Shuangqing, Kinas förs­ta kvinn­li­ga poet ur bon­de­klas­sen, lev­de på 1700-talet och skrev dik­ter som har en över­ras­kan­de kva­li­tet. Det kvinn­li­ga per­spek­ti­vet är ovan­ligt.

Lektör Ulla Siljeholm, BTJ

KRÅKMÅNDAG
av Erik Hall

Dikterna i Kråkmåndag är sur­re­a­lis­tis­ka. Det häf­ti­ga flö­det av ting som ofta befin­ner sig i absur­da och över­ras­kan­de till­stånd, till­sam­mans med deras ofta omöj­li­ga för­hål­lan­de till varand­ra, sät­ter ens egen fan­ta­si i sken. Försöken att söka logik – kanske en slags mening – fal­ler först på skam och en rycks istäl­let med i Halls hand­lö­sa fall, ner i en slags inver­te­rad verk­lig­het.

ben­sin som
lag­rats på ekfat
en björn som
smugg­lar män­ni­skor i hand­väs­kan
skyskra­por­na som toff­lor och
sol­sy­ste­met i pung­en
sex­tio trak­to­rer
som skjuts upp i rym­den

Det kan ses som humo­ris­tiskt, som satir. Men en slags annan för­stå­el­se för dik­ter­na kan växa fram i läs­ning­en. Om det­ta är mening­en får vi ald­rig veta utan det vi anar får stå för oss själ­va.

Det går att tol­ka Hall som kri­tisk, inte minst mot moder­ni­te­ten och alla dess uttryck – “ekfatslag­rad ben­sin”, “skyskra­por” och “trak­to­rer”. Men fal­ler då tex­ten som dada? De tidi­ga dadais­ter­na och and­ra moder­nis­ter var ju inte hel­ler all­tid så kri­tis­ka mot det moder­na. Istället såg de i det tidi­ga 1900-talets fram­väx­an­de tek­nik och maski­ner ett slags mot­gift till för­stoc­ka­de och dog­ma­tis­ka bor­ger­li­ga kul­tu­rel­la uttryck. De såg möj­lig­he­ter i snab­ba­re kom­mu­ni­ka­tio­ner och nya uttrycks­sätt. Men tiden har gått. Och en kan und­ra om det moder­na sam­häl­let blev vad dadais­ter, sur­re­a­lis­ter och and­ra i det kul­tu­rel­la avant­gar­det hop­pats på. Erik Hall grep­par sur­re­a­lis­mens kniv­skar­pa verk­tyg och dis­se­ke­rar med för­bund­na ögon sam­häl­let, tids­an­dan och oss som lever där. Läs Kråkmåndag och följ med i fal­let.

Om Erik Hall »

Kråkmåndag i webbshoppen »

BILD: Omslaget till 'Kråkmåndag' av Erik Hall, med ett kollage på något som liknar förstasidan på en tidning

FP-174ISBN: 978–91-88765–29‑1

Erik Hall läser på Mässingshornet • novem­ber 2019

Mosse – fågelmålaren
Wilhelm Jakob Stoopendaal
Text och urval Bertil A Larsson

I den­na rikt illu­stre­ra­de bok pre­sen­te­ras Mosse Stoopendaal, hans måle­ri och lev­nad. Familjen, med fadern Georg, modern Anna och sonen Mosse, flyt­ta­de i bör­jan av 1900-talet till Västergötland från Stockholmstrakten. De bod­de väx­el­vis i Härryda, Hindås och Rävlanda där far och son gjor­de sig kän­da som natur­må­la­re i klass med Bruno Liljefors. Särskilt Mosses fågel­mål­ning­ar blev attrak­ti­va. Ornitologen och byg­de­fors­ka­ren Bertil A Larsson har under 30 år sam­lat bil­der, inter­vju­at män­ni­skor, besökt utställ­ning­ar och stu­de­rat forsk­nings­ma­te­ri­al.

BILD: Fälststudie gjord av Mosse 1941 där han skissat fram ett par kråkor klängande i en grantopp

Konst har ställts till för­fo­gan­de av Allan Johansson och Sven Johansson i Härryda, samt av gal­le­ris­ter och män­ni­skor vil­ka fun­nits i Mosses omgiv­ning. Vilhelm Jakob (Mosse) Stoopendaals släk­ting­ar, Ingemar och Margita Hartman Johansson i Landvetter, har läm­nat vik­ti­ga upp­lys­ning­ar. Annat om Stoopendaals släkt­för­hål­lan­den är häm­tat från upp­sat­sen Stoopendaal — en konst­närs­fa­milj av Sara Pettersson (Konstvetenskapliga insti­tu­tio­nen, Stockholms uni­ver­si­tet 1987) samt från digi­ta­la arkiv. På sena­re tid har ock­så sor­te­ra­de inter­net­upp­gif­ter bidra­git till berät­tel­sen om konst­nä­ren.

Tillsammans med fadern var han ute i natu­ren för att iakt­ta och fånga det som han sedan kun­de arbe­ta med i sin atel­jé. Urvalet bil­der i boken sträc­ker sig från Mosses tidi­ga skis­ser till fär­di­ga verk.

 

BILD: Målning av Vilhelm Jakob (Mosse) Stoopendaal med ett kråkpar som skrämmer upp en andhona för att plundra boet

Om Bertil A Larsson »

BILD: Omslaget till 'Mosse, Fågelmålaren Wilhelm Jacob Stoopendaal', Text och urval Bertil A Larsson, med målning av en flock gäss på väg att landa i ett upprört hav

FP-163ISBN: 978–91-88765–33‑8

I sin skild­ring lyf­ter Larsson fram flera intres­san­ta detal­jer:

I mot­sats till sina aris­to­kra­tis­ka för­äld­rar var Mosse mind­re noga med sin kläd­sel. Han kom ofta från atel­jén insmord med färg på hän­der­na: ”Jävlar så ski­ten man blir när man målar sjö­mo­tiv!”

Han var bohe­men, jäga­ren och natur­män­ni­skan som lev­de för sina teck­ning­ar och mål­ning­ar. Sitt inro­ta­de intres­se för djur och fåg­lar präg­la­des natur­ligt­vis av hans liv. Jaktutflykterna i skog och mark samt ut till skär­går­dens öar, sär­skilt till Styrsö, blev till vack­ra mål­ning­ar. I mel­lan­pe­ri­o­der­na ägna­de han sig åt enkla­re stu­di­er genom sitt teck­nan­de, vil­ket så små­ning­om resul­te­ra­de i levan­de natur­skild­ring­ar på sina målar­du­kar.

BILD: Målning av Vilhelm Jakob (Mosse) Stoopendaal med två skotor i en enebuske

Boken i webbshoppen »

OM BERTIL A LARSSON I MEDIA

BILD: kort med utställningar på Gyllene Hinden våren 2020 – länk till GH:s webbplats
BILD: klipp från Marie Selenius artikel 'Eldsjälen Bertil Larsson från Hajom har gett ut sin femte bok – länk till Markbladet
BILD: klipp från Anne Engströms artikel 'Nu är fågelmålaren från Hindås historia tecknad' – länk till Borås Tidning
BILD: klipp från Anne Engströms artikel 'Nu är fågelmålaren från Hindås historia tecknad' – länk till Borås Tidning
BILD: klipp från Marie Selenius artikel 'Lokalanknuten biografi av historiskt intresse – länk till Markbladet
BILD: klipp från Marie Selenius artikel 'Lokalanknuten biografi av historiskt intresse – länk till Markbladet

AVSTÅNDET
av Calle Flognman

Avståndet är Carl Johan Flognmans and­ra dikt­sam­ling. Den är som han själv säger “en sam­ling myc­ket kor­ta dik­ter”. Men även om des­sa ock­så bara är tju­go­åt­ta till anta­let lyc­kas han lura ut läsa­ren på en gans­ka lång resa. Och om vi ska tala om hans motiv, bor­de det då inte vara i juri­disk mening – hans upp­såt. Så här säger han i sitt efterord:

Och om den kor­ta tex­tens kort­het inte fal­ler läsa­ren i sma­ken är det fritt fram att utvid­ga den till en läng­re dikt, illu­stre­ra, sy, läg­ga till. Sådana för­äd­ling­ar skul­le gläd­ja mig myc­ket.

När Flognman i en dikt, just slängt sig i sjön efter Phlebas (kanske den drunk­na­de feni­ci­ern i T. S. Eliots Det öde lan­det – eller den säkert för många av oss okän­de sci­ence-fic­tion-titeln Consider Phlebas av Iain Banks från 1987) dyker något som skul­le kun­na ses som en nyckel­dikt upp:

Avståndet är det enda som skil­jer oss åt

Det slim­ma­de omsla­get till trots leker Flognman gär­na med fär­ger. Redan i en slags inle­dan­de tilläg­nan cite­rar han Paul Claudel i två rader:

Det finns en blå ton i havet som är så blå
att bara blo­det är röda­re.

Om Calle Flognman »

BILD: Omslaget till 'AVSTÅNDET'  av Calle Flognman, tilteln är illustrerad med två streck som inte når varandra

FP-173ISBN: 978–91-88765–28‑4

Han talar om blått, rött och grönt – och det är gär­na natu­ren som får bära fram fär­ger­na. Denna natur som ock­så befol­ka­de hans förs­ta dikt­sam­ling, Förnan (2018). I en slags omvänd pan­te­ism ver­kar natu­ren besjä­la Flognman.

Guldögonsländans grön­het
för­läng­er allt som är grönt

Boken i webbshoppen »