Mellan träden någonstans
av Eleonore Christoffersén Ryndal

Detta är Eleonore Christoffersén Ryndals and­ra dikt­sam­ling. I den för­ra, Skuggornas barn, fanns myc­ket av min­ne­na från barn­do­men, till­sam­mans med vand­ring­en där­i­från. Det för­flut­na visar sig ock­så bland dik­ter­na i Mellan trä­den någon­stans.

BILD: Omslaget till 'Mellan träden någonstans' av Eleonore Christoffersén Ryndal, på bilden syns en röd ladugårdsvägg med en stängda luckor och en slingrande murgröna

FP–169 • ISBN: 978–91-88765–26‑0

Med sina sin­nen ploc­kar hon för­sik­tigt upp till­sy­nes var­dag­li­ga tan­kar. Oftast ger de hen­ne ro. Faller en skug­ga och kanske väc­ker oron, släp­per hon in vin­dar­na.

I den “helt van­li­ga”, pas­se­ran­de var­da­gen fång­ar något hen­nes upp­märk­sam­het. Samtidigt som det känns märk­ligt kan det fram­stå som otro­ligt klart, menar hon.

Bakom dör­ren i Södergården

fladd­rar min­ne­na för­bi

från hörn till golv

från tak till föns­ter

likt en flu­ga som

för­sö­ker hit­ta ut

 

I mör­ka rum­met ser de på

hur livet leker med

deras dröm­mar

 

Hon väx­te ur sin sorg

likt ett barn väx­er ur

sina klä­der

 

Just käns­lan av still­het gör hen­ne har­mo­nisk, när hon får tid till efter­tan­ke. Med sina dik­ter vill hon för­med­la den käns­lan även om hon är med­ve­ten om att det kan bli något annat med någon annans läsan­de ögon.

Dikterna bär en viss lant­lig prä­gel, där plat­ser­na och ting­en ibland allt­så vitt­nar om äld­re tider. Men det är utan sak­nad och nostal­gi, för hos Eleonore Christoffersén Ryndal är det så som det är.

 

Läs om
Eleonore Christoffersén Ryndal »

 

Yoga som djur – en handbok för alla
av Dag Persson med illustrationer av Sara Lundstedt

Denna hand­bok är främst tänkt att fun­ge­ra som inspi­ra­tion. Den är sär­skilt gjord för dig som vill kom­ma igång.

Det är inte all­tid så lätt att kla­ra en övning, man kanske helt enkelt inte kan fat­ta tag i sina tår. Här gör man så gott man kan och med tiden kla­rar man övning­ar­na lät­ta­re. Känner du dig trög eller stel är det allt­så ing­et hin­der. Yoga – en hand­bok för djur är en utma­ning värd att anta.

BILD: giraff som mjukar upp nacken, illustration till 'Yoga som djur! av Dag Persson och Sara Lundstedt

Boken är rikt illu­stre­rad. Och det är djur som gör övning­ar­na och till­sam­mans med den instuk­ti­va tex­ten är det de som lär oss hur vi gör. Yoga – en hand­bok för djur är en utma­ning värd att anta.

BILD: gris som försöker att nå sina tår, illustration till 'Yoga som djur! av Dag Persson och Sara Lundstedt

BILD: omslaget till 'Yoga som djur! av Dag Persson och Sara Lundstedt, illustrerat med en gris. en elefant och en trana som gör yoga

Mjuka pär­mar, 235 x 210 mm – 46 sidor, illu­stre­rad i färg • FP–094 • ISBN: 978–91-85972–39‑5

 

ur Yoga som djur:
Sittställningar

Detta hur man sit­ter i yoga och medi­ta­tion är ett sär­skilt kapi­tel. Unga män­ni­skor kan snart lära sig att sit­ta i den så kal­la­de lotus­ställ­ning­en med benen kor­sa­de över varand­ra. För den som bli­vit äld­re och ste­la­re kan det i det när­mas­te vara omöj­ligt att kla­ra den. Halv lotus inne­bär att man läg­ger det ena benet över det and­ra. Det är bra men inne­bär ändå hin­der för en del. Någon form av skräd­dar­ställ­ning duger. Och för den som har svårt att kla­ra den­na läng­re stun­der, och kanske får ont, rekom­men­de­ras att sträc­ka ut benen emel­lanåt. Alla som övar regel­bun­det kom­mer efter ett tag att kla­ra sit­tan­det bätt­re.

REA I WEBBSHOPPEN: 69:-

KÖP DIREKT FRÅN OSS

Fri frakt inom Sverige • Köp 3 = 20% rabatt

 

KÖP BOKEN BOKUS

KÖP BOKEN ADLIBRIS

 


BILD: huvudstående räv, illustration till 'Yoga som djur! av Dag Persson och Sara Lundstedt

BILD: liten fågel och stor krokodil som vilar i 'dödsstilla', illustration till 'Yoga som djur! av Dag Persson och Sara Lundstedt


Ipomeans förgänglighet – Chiyo-nis liv och poesi
presentation och svensk tolkning av Bo Ranman

Kärleken till Blomman för dagen, Ipomea, har all­tid fun­nits hos Bo Ranman. Den väx­te vid hans barn­doms­hem på bond­går­den i Tynnered och runt för­äld­rar­nas stu­ga väx­te den inhems­ka vil­da Snårvindan. Sedan har han all­tid odlat den och nu har den själv­sått sig mel­lan ste­nar­na utan­för hans hem. Så fann Ranman den japans­ka hai­ku­mäs­ta­ren Chiyo-ni (1703 — 1775) och hen­nes dik­tan­de – om Ipomean.

Eftersom myc­ket har skri­vits om man­li­ga japans­ka haiku­po­e­ter som Basho, Issa, Buson och Shiki föll det sig lämp­ligt att skri­va om Chiyo-ni.

Ipomeorna
har fång­at min vat­ten­spann
lånar gran­nens hink

BILD: Omslag till 'Ipomeans förgänglighet – Chiyo-nis liv och poesi' presentation och svensk tolkning av Bo Ranman • Gammalt återvunnet papper med porträtt av Chiyo-ni och handskriven titel

Fri Press “klas­siskt snitt”, häf­tad A5, omsla­get tryckt på kvist­pap­per – 60 sidor och illu­stre­rad
FP–168 • ISBN: 978–91-88765–25‑3

Hon skrev stor­ar­tat, menar han. Med en annan ton än de man­li­ga poe­ter­nas. Kanske en del kan ses som femi­nis­tisk haiku, sär­skilt ock­så sett till hur hon lev­de sitt liv. Detta i en tid när kvin­nors fri­het till kre­a­ti­vi­tet var begrän­sad.

Ipomean
i den­na för­än­der­li­ga värld
finns ing­en gräns

Chiyo-ni väx­te upp i en familj där kons­ten och poe­sin spe­la­de en vik­tig roll:

Legenden säger att hon föd­des med en pen­sel i han­den och med dof­ten av tusch och poe­si i håret. Bakgrunden till den­na skrö­na är att hen­nes för­äld­rar hade en liten affärs­rö­rel­se som mon­te­ra­de och rama­de in tuschmål­ning­ar och poem. De loka­la poe­ter­na och konst­nä­rer­na kom till famil­jen Fukumasuya för att få sina mål­ning­ar och poem mon­te­ra­de. Från tidig ålder var Chiyo-ni allt­så omgi­ven av kal­li­gra­fi, poe­si och konst, och de män­ni­skor som ägna­de sig åt det­ta.”

 

Några av bokens illust­ra­tio­ner är gam­la – and­ra nya.

BILD: Spann omslingrad av Ipomea av Sara Lundstedt & Trollsländan jagande över vatten av Martin Medin

över det ström­man­de vatt­net
jagan­de sin skug­ga
troll­slän­dan

PRIS: 100:-

KÖP DIREKT FRÅN OSS

eller

KÖP BOKEN BOKUS

KÖP BOKEN ADLIBRIS


Email



Chiyo-ni fick möta flera av den tidens kän­da poe­ter och gick i lära hos ett par av dem. Något som ock­så kun­de kom­ma att leda till ett par för­dju­pa­de rela­tio­ner. Allt kän­ner vi inte till, men hon vil­le leva fritt, inte gif­ta sig. Kanske fick hon barn. När för­äld­rar­na dog tog hon över verk­sam­he­ten jäm­te huvud­vä­gen till Kyoto. Där kun­de hon sam­ti­digt höra både värl­dens ljud, kloc­kor­na från det budd­his­tis­ka temp­let och natu­rens ljud från träd­går­den.

Vid slu­tet av sitt liv blev hon nun­na inom Judo-Shinshu budd­his­men. Den dag som hon lät raka sitt huvud skrev hon: ”Jag avsvär­jer mig inte värl­den, men på grund av den ensam­ma käns­lan av mujō, för­gäng­lig­het, så söker jag en väg för att mitt hjär­ta skall föl­ja det rena vatt­net som fly­ter natt och dag.” Denna upp­le­vel­se kom att präg­la hen­nes fort­sat­ta dik­tan­de intill hen­nes död.

man mås­te böja sig
i den­na för­än­der­li­ga värld
snö på bam­bun

 

Ipomeans för­gäng­lig­het – Chiyo-nis liv och poe­si är en av flera skrif­ter som Fri Press pub­li­ce­rat om kine­sis­ka och japans­ka poe­ter. Några av dem finns fort­fa­ran­de för för­sälj­ning.

SE DEM HÄR »

Snart kom­mer Haikumagasinet #2. Håll utkik här på webb­plat­sen och följ oss på soci­a­la medi­er.

Förmångligandet av stjärnor
av Jenny Luks

Inspiration är häm­tat från Alf Hambe. Luks bör­ja­de lyss­na på hans visor redan som fem­ton­å­ring och fång­a­des av hans ord­ska­pan­de, de mys­tis­ka plat­ser­na – hela den “ham­bis­ka värl­den”. Detta är nu hens egen ver­sion av hans sam­lingsal­bum Molom från 1977. Luks lyss­na­de på visor­na om och om igen, dröm­de sig bort och ska­pa­de fan­ta­si­er och bil­der, och så väx­te dik­ter­na fram. Liksom Hambe har 14 melo­di­er på sin ski­va har Luks 14 dik­ter.

En behö­ver inte kän­na till Hambes visor utan kan föl­ja med på fär­den i land­ska­pen som öpp­nar sig. Vi rör oss myc­ket i natu­ren men ock­så bland var­da­gens ting och tan­kar – i läng­tan, gläd­je och sorg – i våra levan­de krop­par. Luks upp­fin­ner gär­na nya ord där det behövs och sce­ner­na blir emel­lanåt sur­re­a­lis­tis­ka och absur­da men vi kan ändå kän­na igen oss.

Dikterna lig­ger ibland nära det Hambe berät­tar om i sina sång­er. I dik­ten ”Det grö­na” har Gröne gre­ven fått behål­la sin bjäll­ra men i stäl­let för att Greven erbju­der makt genom bjäll­ran, är det här sko­gen som erbju­der evigt liv. Hambes visa ”Östan om solen nor­dan om jor­den” byg­ger på en gam­mal folk­sa­ga och här har Luks ploc­kat ut en del av kär­lek­s­te­mat och dik­ten ”Skymningen” blev en dikt om oupp­nå­e­lig kär­lek.

Här ut dik­ten “Droppen”:

solen lyser inte

på min sida av jor­den

en flas­ka mot tan­den

glas möter glas

 

för­run­na dröm­mar

glöms­kas och plan­te­ras

kanske för att blom­ma

men kanske inte alls

[…]

jag vill tän­ka på grä­sen

de som kan lir­kas och kläm­mas

på solen som inte gör annat

än glitt­rar i ström­men

 

det bor­de vara mjukt

ving­ar, dof­ter, din hud

men ing­et kan beva­ras i det vack­ra

allt mås­te demon­te­ras och kros­sas

 

kär­le­ken är den högs­ta av höj­der

och det dju­pas­te av djup

den går att lin­da runt fing­ern

eller kanske inte alls


Lyssna gär­na på Alf Hambe här:

Längs vägen – världen, 72 Haiku
av Kerstin Park

Det är där hon rör sig, i värl­den, längs vägen. Och på natursti­gar kan vi för­stå. För många av de bil­der och sin­nes­in­tryck Park delar med sig av, är sådant vi van­ligt­vis bara kan upp­fat­ta då vi själ­va för­flyt­tar oss bort från den urba­na träng­seln. Hennes dik­ter kan bära oss dit.

Fast i Parks dik­ter får teck­nen på års­ti­der­nas väx­ling­ar ock­så sam­sas med iakt­ta­gel­ser om hur vi idag lever våra moder­na liv, lik­som vid sidan om natu­ren – ofta inom en och sam­ma dikt. Gränsen mel­lan haiku och senryu tun­nas ut.*

Park är inte bun­den till sta­vel­se­räk­ning även om hon så gott som ute­slu­tan­de använ­der sig av haikuns tre rader. Det är väl ock­så så, att på sam­ma sätt som det är svårt att över­sät­ta haiku från ett annat språk och bibe­hål­la 5–7–5 – om det nu är det i ori­gi­nal – kan det vara svårt att “över­sät­ta” intryc­ken och de ljus­glim­tar som upp­står i stun­den inom allt för strik­ta for­mer. Platserna finns där, de levan­de ting­en och rörel­ser­na. Och såklart de över­ras­kan­de vänd­ning­ar­na, vil­ka ibland kan bidra till en stunds efter­tan­ke.


*För den som mer vill sät­ta sig in i haiku­dikt­nings värld finns det att häm­ta på till exem­pel Svenska Haikusällskapets webb­plats.

sking­ran­de dim­ma

bort­om advents­lju­sen

lyf­ter gäs­sen

Att dik­ta om att dik­ta – meta­po­e­si – kom­mer här i ett sär­skilt ljus. Park sit­ter inte bara på kam­ma­ren, hon dik­tar i gemen­skap med and­ra ock­så:

gin­ko

längs vägen

värl­den

 

i tyst­nad

elva poe­ter

på grön­be­te

I det som skul­le kun­na ses som en nyckel­dikt, vil­ken bil­dar ett slags par till den efter­föl­jan­de, rör sig ett säll­skap till­sam­mans i natu­ren eller någon park. De är på en så kal­lad gin­ko. Under en kon­temp­la­tiv vand­ring sam­las intryck, och kanske insikt. Nyskrivna dik­ter läses upp och inspi­ra­tio­nen får föl­ja med var och en hem för fort­satt ska­pan­de.

Sist i boken finns en kort för­kla­ring av begrep­pen “haiku”, “senryu” och “gin­ko”. Park infor­me­rar inte bara – hon inspi­re­rar ju ock­så.

Coyoten och annat som räknas
av Michael Economou

Vad är det egent­li­gen som räk­nas? Detta är en dikt­sam­ling med 92 tre­ra­ding­ar. Vi kan kal­la dem haiku, även om någon sträng haiku­ut­ö­va­re och ini­ti­e­ra­de läsa­re kan upp­fat­ta flera av dik­ter­na som senryu. Hursomhelst för­sö­ker Michael Economou fånga in stort och smått, sådant som så lätt kan gå oss för­bi. “Trots svå­rig­he­ter och oro kan man vara stil­la i värl­den, för­so­nas med den och göra sig mot­tag­lig för dess rike­do­mar”, säger han.

Coyoten & annat som räk­nas är upp­de­lad i avdel­ning­ar: blom­mor, sommar/höst, vinter/vår och en avslu­tan­de del med dik­ter om någ­ra ska­par­sjä­lar som på oli­ka sätt påver­kat hans “konst- och verk­lig­hets­syn”. Vi rör oss, som sagt, mesta­dels i natu­ren och väl där ute tving­as vi emel­lanåt lyf­ta blic­ken mot him­la­val­vet.

Economou labo­re­rar lite med dik­ter­nas rader men for­men är ändå tyd­lig:

Grenar utan träd

på and­ra sidan vägen

lövsprick­ning

 

Sillstimmets kor­ta vår

det reg­nar ängla­ving­ar

ovan havs­y­tan

 

Delaunay gör pre­cis

all­ting på känn, kap­por kläs

i poesins tyg

 

Det är väl så att vi inte kän­ner igen rik­tigt alla Ecomomous refe­ren­ser. Väl det. Och det vi inte kan gå ut och kika och lyss­na oss till, hit­tar vi kanske ett “knapp­tryck bort”. Fast som­ligt får vi nog söka inom oss.

Himlen tippar över— postpunkpoesi 1981–1987
av Håkan Sandell

Fri Press pre­sen­te­rar ett urval av Håkan Sandells dik­ter – så som de stod pub­li­ce­ra­de i tidi­ga anto­lo­gi­er och punk-fan­zi­nes, dikt­häf­ten, tid­skrif­ter – och från out­giv­na manu­skript. Förordet är för­fat­tat av Thomas C Ericsson som själv höll i en av des­sa under­jor­dis­ka tid­skrif­ter. Han ver­ka­de ock­så som poe­si­ar­ran­gör på rock­fes­ti­va­ler, och kan min­nas tiden. Sandell kom­men­te­rar ock­så sina dik­ter i efter­föl­jan­de noter.

”I bör­jan av 80-talet var de fles­ta musikupp­le­vel­ser för­knip­pa­de med käl­la­re och betong.” Så inleds för­or­det. Under skol­ras­ter­na, fort­sät­ter han, byt­tes bland­band och man läs­te NME (New Musical Express, ett brit­tiskt musik­ma­ga­sin.) Musiken det lyss­na­des till var The Clash, Talking Heads, The Sex Pistols, Joy Division och Nick CaveEbba Grön, Dag Vag Rymdimperiet och Brända Barn fanns med. Texterna betyd­de ofta mer än det musi­ka­lis­ka.

Poesin kom ock­så uti­från med dik­ta­re som William Burroughs, Allen Ginsberg, och de frans­ka poe­ter­na. Mindre bok­för­lag som Bakhåll gav ut de böc­ker de själ­va vil­le läsa. Lika så gjor­de poe­ter­na själ­va. Musiken och poe­sin blev livet så som det skul­le levas. På and­ra sidan sun­det fanns själs­frän­der och inspi­re­ran­de upp­täckts­fär­der före­togs till kon­ti­nen­tens kul­tur­met­ro­po­ler.

Thomas C Ericsson igen: “En natt för­vand­la­des en kom­mu­nal kopi­a­tor till vår rota­tions­press ut i värl­den. Tidskriften Den Blinde Argus föd­des 1985. Strax där­ef­ter star­ta­de Lukas Moodysson ett lik­nan­de poe­si­fan­zi­ne, Spao Spassiba. Vi hit­ta­de snart varand­ra via små noti­ser i tid­skrif­ten Kannibal och upp­täck­te att vi hade mas­sor av gemen­sam­ma refe­ren­ser.

Kort om Håkan Sandell »

Sömnlös
Män kan inte sova om som­rar­na
— den mening­en sam­man­fat­tar livet
I de trist belys­ta pojkrum­men
blän­ker de tum­ma­de herr­tid­ning­ar­na
bara något mer än bil­lyk­tor­na
Jag ser mig själv som grabb
på en för­bränd hori­sont­lös gräs­mat­ta
med ett bad­min­ton­rack i han­den
som döl­jer ett hål i tin­ning­en
Det är inte bara en bild
Jag ser mig själv igen
en bru­talt kall nyårsaf­ton
en kort­växt Kaspar Hauser-figur
i täck­jac­ka och vål­nads­blå jeans
ta ett steg till­ba­ka från rake­ten
Och så är jag åter andro­gyn
under enkro­nor­na på ögon­loc­ken
[1985]

En av sin gene­ra­tions intres­san­tas­te poe­ter. Dikterna är sug­ges­ti­va och feb­ri­ga.“
Magnus Grehn i Tranås-Posten/Boulevard

Line

Nyfödd poe­si, lik­som nyfödd musik, är inte det säms­ta, det kan tvärtom vara det bäs­ta.“
Bengt Eriksson i Ystads Allehanda

Line

Sandells ung­doms­syn­der är väl vär­da att läsa.“
Peo Rask i Norrländska Socialdemokraten

Line

Det är här poe­sin får form och mog­nar, och inne­hål­let får en sta­bi­li­tet och en ren­het.“
Bo Bjelvehammar i Opulens

Line

PRIS: 178:-

KÖP DIREKT FRÅN OSS

eller

KÖP BOKEN BOKUS

KÖP BOKEN ADLIBRIS

Line

BILD: Omslaget till 'Jag erkänner att jag levde upp mitt liv' av Håkan Sandell

Fri Press har han tidi­ga­re utgi­vit Sandells essä- och dikt­tolk­nings­vo­lym Jag erkän­ner att jag lev­de upp mitt liv — Åtta poe­ter från Afrika och Asien. Sammanlagt lig­ger han bakom ett tret­ti­o­tal böc­ker och pub­li­ka­tio­ner, huvud­sak­li­gen de tju­go dikt­sam­ling­ar­na.

AVSTÅNDET
av Calle Flognman

Avståndet är Carl Johan Flognmans and­ra dikt­sam­ling. Den är som han själv säger “en sam­ling myc­ket kor­ta dik­ter”. Men även om des­sa ock­så bara är tju­go­åt­ta till anta­let lyc­kas han lura ut läsa­ren på en gans­ka lång resa. Och om vi ska tala om hans motiv, bor­de det då inte vara i juri­disk mening – hans upp­såt. Så här säger han i sitt efterord:

Och om den kor­ta tex­tens kort­het inte fal­ler läsa­ren i sma­ken är det fritt fram att utvid­ga den till en läng­re dikt, illu­stre­ra, sy, läg­ga till. Sådana för­äd­ling­ar skul­le gläd­ja mig myc­ket.

När Flognman i en dikt, just slängt sig i sjön efter Phlebas (kanske den drunk­na­de feni­ci­ern i T. S. Eliots Det öde lan­det – eller den säkert för många av oss okän­de sci­ence-fic­tion-titeln Consider Phlebas av Iain Banks från 1987) dyker något som skul­le kun­na ses som en nyckel­dikt upp:

Avståndet är det enda som skil­jer oss åt

Det slim­ma­de omsla­get till trots leker Flognman gär­na med fär­ger. Redan i en slags inle­dan­de tilläg­nan cite­rar han Paul Claudel i två rader:

Det finns en blå ton i havet som är så blå
att bara blo­det är röda­re.

Om Calle Flognman »

BILD: Omslaget till 'AVSTÅNDET'  av Calle Flognman, tilteln är illustrerad med två streck som inte når varandra

FP-173ISBN: 978–91-88765–28‑4

Han talar om blått, rött och grönt – och det är gär­na natu­ren som får bära fram fär­ger­na. Denna natur som ock­så befol­ka­de hans förs­ta dikt­sam­ling, Förnan (2018). I en slags omvänd pan­te­ism ver­kar natu­ren besjä­la Flognman.

Guldögonsländans grön­het
för­läng­er allt som är grönt

Boken i webbshoppen »

Shiro – japanska drömmar
av Eva Ermenz

Detta är Eva Ermenz and­ra hai­bun. Åter tar hon oss med till Japan och vi får föl­ja hen­ne från vin­ter till höst. “Shiro” bety­der vitt och för bety­del­se i en snö­flinga, en blixt över him­len eller en kvin­nas vita armar.

Ermenz rör sig så för­sik­tigt hon kan bland män­ni­skor­na även om hon stic­ker ut med sitt väs­ter­länds­ka utse­en­de och ovanan med hur man ska föra sig. Traditionen bju­der att man ska läg­ga band på sig, men det är ärli­ga män­ni­skor hon möter, och där upp­står en slags omtan­ke. Besöket i det loka­la bad­hu­set, “onsen”, blir lika läro­rik som det hos skol­klas­sen.

mel­lan tvag­ning­ar­na
nak­na krop­par rör sig
i ult­ra­ra­pid

Badande kvinna i tusch av Sara Lundstedt

urgam­la säg­ner
bar­nen lyss­nar upp­märk­samt
tem­pel­kloc­kans ton

 

Toshiko, en gam­mal vän, bju­der med hen­ne på en ”Tree bat­hing”, på japans­ka ”Shinrin yoku”, en orga­ni­se­rad skogs­vand­ring med fokus på trä­dens läkan­de kraft.

”Henry David Thoreaus klas­sis­ka verk från 1854 – Walden, or life in the woods dyker osökt upp i min­net. Thoreau före­språ­ka­de när­he­ten till natu­ren, det enk­la livets posi­ti­va inver­kan på män­ni­skans psy­ke tilli­ka kropps­li­ga häl­sa.” Hon kom­mer ock­så att tän­ka på att vi nord­bor har till­gång till oänd­li­ga sko­gar.

 

BILD: Omslaget till 'Shiro – japanska drömmar' av Eva Ermenz, det är blålila och grönt med olikfärgade stiliserade blommor på

FP-166ISBN: 978–91-88765–23‑9

Shiro i webbshoppen »

HAIBUN

Haibun (俳 文) har japanskt ursprung och är en pro­si­met­risk lit­te­rär form, allt­så en text som kom­bi­ne­rar pro­sa och poe­si. Den har ofta for­men av en dag­bok eller en reseskild­ring. Dikterna i dem är van­li­gen haiku och temat är till exem­pel upp­le­vel­ser från resan, om iakt­ta­gel­ser i natu­ren – väx­ter, djur, land­ska­pet, eller ett möte med någon. De kan kny­ta an till någon anek­dot eller är så är de skriv­na för att hed­ra en per­son eller en spe­ci­ell hän­del­se.

Matsuo Bashō lär vara den förs­te som använ­de ter­men “hai­bun” – i ett brev till sin lär­junge Kyorai 1690. Vid sidan om Bashō, vil­ken är känd för sin En färd i det inre av lan­det (Ellerströms, 2004), bör näm­nas Yosa Buson, Kobayashi Issa och Masaoka Shiki, vil­ka kan sägas ha fört Bashōs dikt­ning vida­re.

Idag skrivs det och ges ut en del hai­bun, främst på eng­els­ka och tys­ka. Böcker OM hai­bun är rela­tivt van­li­ga. Kortare hai­bun pub­li­ce­ras ofta på inter­net, i oli­ka forum som hos kvar­tals­jour­na­len “Haibun Today” (haibuntoday.com).

 

Om Eva Ermenz här »

 

Röd blomma från omslaget
Gul blomma från omslaget Grön blomma från omslaget

Bokens illustrationer är målade i tusch av Sara Lundstedt

Utdrag från SHIRO – japanska drömmar

Bryggan mellan skymning och gryning – ett urval av Yosa Busons haiku
presentation och svensk tolkning av Bo Ranman

BILD: Omslag till 'Bryggan mellan skymning och gryning – ett urval av Yosa Busons haiku' av Bo Ranman • Gammalt återvunnet papper med porträtt av Buson tecknad av Elin Zetterström och handskriven titel

Yosa Buson (1716 – 1783) betrak­tas som en av de fyra sto­ra japans­ka hai­ku­mäs­tar­na, vid sidan av Basho, Issa och Shiki. Länge stod hans verk i skug­gan av Bashos dikt­ning, men när Shiki omvär­de­ra­de Busons poe­si kom hans för­fat­tan­de att lyf­tas fram.

Fri Press “klas­siskt snitt”, häf­tad A5, omsla­get tryckt på kvist­pap­per – 60 sidor

FP–150 • ISBN: 978–91-88765–12‑3

Masaoka Shiki pub­li­ce­ra­de 1896 ver­ket Haiku Poet Buson i vil­ket han ana­ly­se­ra­de Busons dikt­ning uti­från en modern rea­lism. Shiki erkän­de Basho som haiku­po­esins mäs­ta­re men han slog fast att Buson är Bashos jäm­li­ke och att han ibland över­träf­far den gam­le mäs­ta­ren.

ur Bryggan mel­lan skym­ning och gry­ning

jag går ut genom grin­den

även jag en rese­när

hös­ten blir mör­ka­re

Nu var ju inte Buson en vand­rings­man som Basho. Buson hade hem och familj men Basho var hans före­dö­me. Buson och hans kam­ra­ter restau­re­ra­de Bashos stu­ga bland kul­lar­na nord­ost om Kyoto och han skrev om plat­sens histo­ria och bety­del­se.

Sagt om Bryggan mellan skymning och gryning

❝Detta är Buson på en svens­ka som kling­ar rapp o natur­lig. Det all­ra mesta låter annars över­satt. Men här tycks krå­kor­na verk­li­gen hesa. Och vil­ka bil­der, i clai­rob­scur: ❛I en ank­rad båt/ långt från fes­tens fyrverkerier/ lagas mat över en eld❜. Eller orden över en död kol­le­ga och hai­ku­mäs­ta­re, ett slags nyårs­dikt; ❛Sedan Bashos död/ har inte ett enda år/ hål­lit sitt löf­te…❞

Håkan Sandell okto­ber 2019

 

PRIS: 100:-

KÖP DIREKT FRÅN OSS

eller

KÖP BOKEN BOKUS

KÖP BOKEN ADLIBRIS


BILD: Bo Ranman på resa mot Svenska Bodhisattvaförbundets världskongress 2019, i fonden en vindpinad tallskog

Bo Ranman, redak­tör och bil­da­re av Fri Press för­lag, har under fem­tio år stu­de­rat äld­re kine­sis­ka och japans­ka poe­ter. Resultatet har bli­vit en sam­ling skrif­ter med pre­sen­ta­tio­ner och dik­ter i urval.