Sparven i Kyoto
– av Anders Melin

Bild: omslag till Anders Melins 'Sparven i Kyoto'. Det är brunt med en inramad bild föreställande ett landskap med några träd och en sparv i förgrunden. Bilden är en pastisch på äldre japanskt trätryck.

Anders Melin har länge varit intres­se­rad av japansk och kine­sisk reli­gi­on och har ock­så rest och till­bring­at tid i des­sa län­der. Haikusamlingen Sparven i Kyoto inne­hål­ler min­nes­bil­der från des­sa resor och från Sverige.

Melin är en iakt­ta­ga­re och ute­läm­nar för det mesta sitt “jag” i dik­ter­na. Han visar oss små bil­der och ljud, rörel­ser i mar­gi­na­len av det till synes var­dag­li­ga. Utöver spar­ven finns där änder, en svan, sva­lor och blom­mor. Löven är med i rörel­se – eller i still­het. En avbar­rad jul­gran eller en kall kul­tur­natt i Lund vitt­nar om det mer “mänsk­li­ga”.

Ja, han lyss­nar ock­så, och sma­kar, och kän­ner dof­ter. Mycket är vac­kert men inte allt. Fast Melin för­fu­lar intet – sna­ra­re tvärt om.

Releasen är snart i Malmö.
Håll koll på Melins Facebook »

 

ur Sparven i Kyoto

häg­rars skri
i tyst­na­den –
i fjär­ran ett svar

[…]

sma­ken
av per­si­ka
från dina läp­par

[…]

näs­duksträ­det:
kan det tor­ka
alla värl­dens tårar?

Line

BILD: skylt med röd ram och texten 'Böckerna direkt från förlaget = fri frakt'

Vindens alla barn
– av Alfonso Ambrossi

Bild: omslag till Alfonso Ambrossis 'Vindens alla barn'. Det är vitt en närbild av ett öga och titel och namn på.

Ambrossi lider kanske av “dikto­ma­ni”. Behovet av att läsa och skri­va går hand i hand och en av de inle­dan­de dik­ter­na heter just Diktomani.

Men Vindens alla barn hand­lar om så väl­digt myc­ket mer och Ambrossi rör sig djärvt från det lil­la till det sto­ra, från det pri­va­ta till det all­män­na. Han utfors­kar inte bara lit­te­ra­tu­ren utan ock­så sitt för­hål­lan­de till natu­ren, kär­le­ken, bar­nen – livet och döden.

Han und­vi­ker inte de svå­ra erfa­ren­he­ter­na utan gör något av dem i sina dik­ter, han tar sig vida­re. Det sätt han blan­dar läng­tan med tack­sam­het på, är trös­te­rikt. 

Ibland kan vi nog kän­na igen oss i beho­vet av att vil­ja för­änd­ra. Och vem har sagt att poe­ten ska und­vi­ka att ta ställ­ning. Ambrossi mar­ke­rar stånd­punkt i flera hjär­te­frå­gor.

VINDENS ALLA BARN I WEBBSHOPPEN »

ur Vindens alla barn

poe­ter byg­ger upp värl­den
med kle­na armar
och dålig rygg­rad
de sak­nar livets pela­re helt enkelt
det vill säga
kär­lek och arbe­te

poe­ter är oprak­tis­ka dröm­ma­re
otill­freds­ställ­da
och oänd­li­ga barn
filo­so­fer som tol­ka­de livets gåtor
men ändå odug­li­ga
att fixa sitt eget

att läsa
är att accep­te­ra
en över­ty­gel­se

läsa­ren tar på sig
en till­räck­lig nai­vi­tet
för att tro på des­sa fan­ta­si­er
des­sa magi­er des­sa lögn­er
som någon har hit­tat på

OM ALFONSO AMBROSSI HÄR »

BOKRELEASE SIGTUNASTIFTELSENBILD: Sigtunastiftelsens logo

Torsdag 28 februari

Line

BILD: skylt med röd ram och texten 'Böckerna direkt från förlaget = fri frakt'

Sjöstjärna
– av Stefan Albrektsson

Bild: omslag till Stefan Albrektssons 'Sjöstjärna'. Det är ljusbrunt och blått och en anar en sjöstjärnearm.

Dikterna i Sjöstjärna är skriv­na med en läng­tan att tala med läsa­ren. De har sin utgångs­punkt i ett barns upp­växt i en dys­funk­tio­nell familj och föl­jer ett kro­no­lo­giskt berät­tan­de flö­de från tidig barn­dom till sen ton­år.

En upp­växt i mer eller mind­re trass­li­ga upp­växt­för­hål­lan­den är inte ovan­ligt. Oavsett vad läsa­ren har för erfa­ren­he­ter är det lätt att iden­ti­fi­e­ra sig eller för­stå Albrektssons skild­ring­ar:

den som kän­ner igen alli­ga­torn

har en egen i dju­pet

Jag vill inte vux­na.” Albrektssons dik­ter är små berät­tel­ser från barn­do­men. De utspe­lar sig i en tid då för­äld­rar rök­te i bilar utan säker­hets­bäl­ten. Även om dik­ter­na är ett slags per­son­ligt och histo­riskt tids­do­ku­ment går dröm­mar­na och flyk­ten att kän­na igen.

Minnesbilder av räds­lor och för­vänt­ning­ar blan­das med nai­vi­tet och all­var. Barn har en ovär­der­lig för­må­ga att han­te­ra svå­ra situ­a­tio­ner genom fan­ta­si och lekar. Dikterna i Sjöstjärna väc­ker både ils­ka och med­käns­la, men ock­så hopp – trots allt.

ur Sjöstjärna

Morfars hän­der luk­tar trä i solen

och har blodåd­ror som dagg­mas­kar.

Jag vet, eftersom han trol­lar bort

min näsa ibland. Han kan trol­la

tju­go­fe­mö­ring­ar ur öro­nen på mig.

[…]

Det sägs att sjö­stjär­nor,

om en av deras armar huggs av,

låter en ny växa ut och den gam­la

blir en ny sjö­stjär­na

Line

BILD: skylt med röd ram och texten 'Böckerna direkt från förlaget = fri frakt'

Krokimodellen
– av Anna Nero

Bild: omslag Anna Neros 'Krokimodellen', helt vitt med texten i svart och rött samt en skiss av en naken kvinnas kropp

Samtidigt som vi får kom­ma helt nära kro­ki­mo­del­len, berät­tar Anna Nero om lära­re och kro­ki-ele­ver, om möten med and­ra model­ler, om utsatt­het och stolt­het. Hon rör sig frimo­digt i det änd­lö­sa land­skap som bre­der ut sig mel­lan betrak­ta­ren och den betrak­ta­de och gör flera histo­ris­ka och lit­te­rä­ra kopp­ling­ar.

Texterna är, lik­som ele­ver­nas teck­ning­ar, skis­ser som upp­står i stun­den. Boken är tänkt att inspi­re­ra lära­re, kon­ste­le­ver, konst­in­tres­se­ra­de och and­ra som vill kom­ma när­ma­re kro­ki­mo­del­len och som för­sö­ker för­stå vad som hän­der i ögon­blic­ket.

ur Krokimodellen

Eleverna ska teck­na stort. Två ställ­ning­ar som går in i varand­ra. De ska likt Paul Gauguin teck­na med kla­ra kon­tu­rer. De vill inte göra fel, de är räd­da, det ska vara per­fekt med­det­sam­ma. De vågar inte expe­ri­men­te­ra eller stic­ka ut.
   I vårt sam­häl­le är per­fek­tion och exper­tis ett ide­al. Människor ska inte tän­ka själ­va. I media till­frå­gas exper­ter inom oli­ka områ­den.
   Likaså eman­ci­pa­tion. Akademiskt skri­van­de kan vara så trå­kigt och till­krång­lat att en har svårt att ta till sig tex­ten. Men ändå vågar få skri­va eman­ci­pa­to­riskt. De vågar inte stic­ka ut och fri­gö­ra tex­ten; tillå­ta sig att släp­pa fram både Dr Jekyll och Mr Hyde. Det är den som föl­jer mal­lar­na som hyl­las.
   Jag står i en este­tiskt till­ta­lan­de pose. Jag mås­te gå ur min bekväm­lig­hets­zon för att våga bli kro­kig, plump, ful. Det är job­bigt att luta sig fram­åt så brös­ten blir långa, eller kut­ryg­gig med dålig håll­ning. Estetik behö­ver inte vara till­ta­lan­de. Estetik kan vara ful. Fulestetik. Det är våra per­son­li­ga upp­le­vel­ser som är det vik­ti­ga, inte det kog­ni­tivt säk­ra.

Line

BILD: skylt med röd ram och texten 'Böckerna direkt från förlaget = fri frakt'