Längs vägen del fyra – utan byxor i Essaouira

av Bo Ranman

Detta är den avslu­tan­de delen av seri­en. Ranman ver­kar leta efter något och han gör det i fot­spå­ren av tidi­ga­re rese­nä­rer. Flera plat­ser vitt­nar om befolk­ning­ens kamp för fred, fri­het och rätt­vi­sa.

Det hand­lar om resor… Det är all­tid spän­nan­de att besö­ka oli­ka län­der och kul­tu­rer. Men främst hand­lar det om alla män­ni­skor jag mött. En del har jag fort­fa­ran­de kon­takt med, vi brev­väx­lar, skri­ver till varand­ra på nätet… Några träf­far jag allt som oftast”, säger Ranman med ett brett leen­de.

Läsaren får föl­ja med till Nordafrika, mili­tär­dik­ta­tu­rens Turkiet, och till sjut­ti­o­ta­lets para­diss­trän­der i den gre­kis­ka övärl­den. Ranman besö­ker den ogäst­vän­li­ga packi­sen i Arktis och en desto mer gäst­vän­lig liten by i det inre av Amazonas. Kontrasterna är sto­ra, sär­skilt i jäm­fö­rel­se med hur det är här hem­ma i Sverige. Men det kan te sig gans­ka annorlun­da i Ranmans kol­lek­tiv i Billdal ock­så, eller i en gran­risko­ja i Hälsingland.

Denna sam­ling berät­tel­ser är skri­ven för att öpp­na och inspi­re­ra var­je läsa­re till egna resor och insik­ter.

Längs vägen i webb­s­hop­pen »

Kontrollöga

av Niklas Schiöler

Hur kan till­va­ron te sig för en män­ni­ska med tvångs­syndrom? Mycket fack­lit­te­rärt finns skri­vet i ämnet men det behövs skild­ring­ar uti­från den som upp­le­ver des­sa tvång.

Kontrollöga är en annorlun­da berät­tel­se om kär­lek och räds­la, besvär­jel­ser och motåt­gär­der i en upp­skru­vad var­dag som inte ute­slu­ter hopp och möj­lig­he­ter.

Flera hund­ra tusen män­ni­skor i Sverige lider av oli­ka tvångs­syndrom. “Vi and­ra” har för­stås våra all­de­les egna små ritu­a­ler och situ­a­tions­be­stäm­da bete­en­den. Men den som lider av OCD (obses­si­ve-com­pul­si­ve disor­der) upp­le­ver sig inte säl­lan som annorlun­da, bort­om “det nor­ma­la”. I Kontrollöga defi­ni­e­rar sig roma­nens “jag” ibland som “tvångs­neu­ro­ti­ker”, “brotts­ling” eller “den vår­da­de”. Känslan av utan­för­skap blir inte säl­lan ett lidan­de i sig.

Niklas Schiölers för­tä­ta­de fram­ställ­ning för­sö­ker nå den exi­sten­ti­el­la grun­den bakom uttryc­ken. Vi läser den och ytter­li­ga­re dimen­sio­ner av vad det är att vara män­ni­ska öpp­nar sig. Och som med­män­ni­ska påminns vi om den vik­ti­ga devi­sen: “För att för­stå varand­ra mås­te vi ock­så lära oss mer om varand­ra.”

Läs om Niklas Schiöler här »

Kontrollöga i webb­s­hop­pen »

Mörk Grön Haiku

av Birk Andersson

Nu är han här med sin and­ra hai­ku­sam­ling. Boken kan sägas vara tre i en; först hand­lar det om dagens mil­jö- och kli­mat­kris, sedan om den vack­ra och helan­de natu­ren och till sist kom­mer anar­kis­tisk haiku, fri från reg­ler och kon­ven­tio­ner. Ordlekarna är många och där finns två­ra­ding­ar, tre­ra­ding­ar, fyra­ra­ding­ar – och en tio­ra­ding.

Någon vill väl kal­la dik­ter­na “sen­ryu” för lik­som i Anarko Haiku gör Andersson myc­ket narr av verk­lig­he­ten och oss män­ni­skor. Hans gräns­lö­sa dik­ter både roar och oro­ar.

öppet kon­tors­land­skap
utan väg­gar
går fler in i dem

Men det är friskt och levan­de – pro­test och enga­ge­mang. Cynism bubb­lar emel­lanåt upp fast Andersson visar ändå hopp­full­het. Om han inte öppet delar stäm­ning­ar­na och käns­lor­na med oss, så lig­ger de nära och vän­tar under ytan.

sol­ned­gång­en
skri­ver jag om
och mis­sar den

BIRK ANDERSSON LÄSER HAIKU ENGELSKA
NYA TRÖLS BAR & RESTAURANG I MALMÖ
ONSDAG 24 OKTOBER • 19:00
SE EVENTET HÄR »

Mer om Birk Andersson »

Mörk Grön Haiku i webb­s­hop­pen »

Skuggbilder

Omslaget till boken Skuggbilder

av Ingun Christensen

I bokens nio novel­ler möter vi den unga kil­len som hela tiden kän­ner för­äld­rar­nas hår­da blic­kar i nac­ken; kvin­nan i röda regn­roc­ken som åker till job­bet i kläd­bu­ti­ken med ömman­de hand­le­der; man­nen med mustasch som inte läng­re vill döl­ja vem och vad han är; den mörk­hå­ri­ga tje­jen som inte får fot­fäs­te bland alla för­vänt­ning­ar och krav; den brun­ög­da, unga man­nen som inte står ut med den grå blic­ken från den som sit­ter bred­vid honom på bus­sen; den gam­la lära­rin­nan som bedö­mer och kri­ti­se­rar sina med­pas­sa­ge­ra­re; den unga musi­kern som käm­par med sina demo­ner; den gam­le man­nen som tro­fast besö­ker sin hust­ru på ålder­doms­hem­met, och den unga mam­man som käm­par med att få var­da­gen att hålla ihop.

Ingen män­ni­ska är en ö, bru­kar man säga och det gäl­ler även för fär­ö­ing­ar­na, där de bor på sin ögrupp ute i Nordatlanten. I novel­ler­na, som utgår från den nuti­da var­da­gen på Färöarna (fär­ö­is­ka Føroyar, svensk över­sätt­ning “Fåröarna”; dans­ka Færøerne) är en ögrupp norr om Brittiska öar­na som till­sam­mans med Grönland ingår i det dans­ka kung­a­ri­ket. Färöarna, låter för­fat­ta­ren folk berät­ta sina histo­ri­er, så att vi som läsa­re anar skugg­bil­der­na bakom dem. Historierna flä­tas ihop och visar att vi på ett eller annat sätt påver­kar varand­ra.

Boken kom ut 2015 på Färöiska vil­ket är ett nor­diskt språk för den som inte viss­te det.
   Nordiska språk är den gemen­sam­ma beteck­ning­en för den nord­ger­mans­ka under­grup­pen i den indoeu­ro­pe­is­ka språk­stam­men, och omfat­tar språ­ken dans­ka, svens­ka, nors­ka, fär­ö­is­ka, isländs­ka samt det utdö­da språ­ket norn.
   Läs mer om fär­ö­is­ka på SVENSK-FÄRÖISK ORDBOK med titeln Skuggamyndir. Joakim Lilljegren har gjort den svens­ka över­sätt­ning­en. Boken är utgi­ven med över­sätt­nings­stöd från Nordiska Ministerrådet.

 

Läs mer om Ingun Christensen »

Skuggbilder i webb­s­hop­pen »

Naturens återkomst

Titti Spaltro och Lars Larsen berät­tar djärvt om det de ser och upp­le­ver – med natu­ren som störs­ta inspi­ra­tions­käl­la. De snud­dar ibland vid det för­dol­da och gör oss del­ak­ti­ga. Vi blir påmin­da om livets verk­li­ga vär­den – och om vik­ten att vär­na dem. Deras vision är en renäs­sans för den klas­sis­ka lyri­ken, för det folk­li­ga – och natu­rens åter­komst.

Om Titti Spaltro och Lars Larsen »

Naturens Återkomst i webb­s­hop­pen »

Medelåldern – underbart patetisk

av Lena Runadotter

Medelåldern – under­bart pate­tisk är en dikt­be­rät­tel­se. Den hand­lar om att ge bort sig själv, om att inte rik­tigt kun­na sät­ta grän­ser, om vil­jan att inte vara ett offer för var­da­gen, läm­na ekorr­hju­let och nju­ta så myc­ket det bara går.

Vad hän­der när man blir pas­sio­ne­rat för­äls­kad sam­ti­digt som livet pågår som all­ra mest, när bar­nen är små och söm­nen dålig? Kan pas­sion bära en genom sömn­lös­he­ten utan att i slutän­dan bara göra en ännu tröt­ta­re? Vad hän­der om en inte hit­tar fram i rela­tio­nen och  ser den fal­la? Medelåldern hand­lar om vik­ten av att söka sig själv för att hit­ta fot­fäs­tet.

Om Medelåldern och Lena Runadotter ►►

Medelåldern i webb­s­hop­pen ►►