Förnan av Calle Flognman

Omslag till Calle Flognmans "Förnan"Calle Flognmans dik­ter bär på tra­di­tion sam­ti­digt som de pekar fram­åt. Bilder från ett för­flu­tet, med inslag av natur och det lant­li­ga, blan­das med moder­ni­te­tens verk­lig­he­ter.

Lugnet och den stil­la till­för­sik­ten smy­ger sig på. Dikterna bil­dar med sin mju­ka ton en kon­trast till det många gång­er depres­sivt intro­ver­ta, eller explo­si­va, som vi ofta möter i dagens lyrik.

ång­an ur myren
dim­man ur dalen
saven ur stub­ben
lär­kan ur bo

[…]

vär­me     tryck     surr från maski­ner
oxi­der skor­sten för­brän­nings­pro­cess
glöd­ga­de plå­tars fär­ger

Det är ock­så väl­digt lätt att bära titeln Förnan genom läs­ning­en. Det känns lik­som natur­ligt att lång­samt bry­ta ner orden och tan­kar­na de föder.

Förna [fö‘rna] sub­st. -an,
bildn. till forn.
På mar­ken lig­gan­de orga­nis­ka res­ter i för­änd­ring; syn­ligt viss­nat mate­ri­al, ännu ej fullt ned­bru­tet till oigen­känn­lig­het. I för­nan ingår såväl sådant som dött redan innan det ham­nat på mar­ken som sådant som är levan­de även en kort tid där­ef­ter.

lat: lecti­ca
fr: litiè­re
eng: lit­ter
se även lit­te­ra­tur

Förnan i webb­s­hop­pen »

Lite mer om Calle Flognman »

Calle Flognman

Calle Flognman är upp­växt i den dals­länds­ka bruks­or­ten Billingsfors. Efter många år som göte­bor­ga­re bor han nu i Trollhättan. Pendeltåget bär honom dag­li­gen till arbe­tet som för­lags­re­dak­tör på tid­skrif­ter­na Nämnaren och NOMAD. En ledig dag spen­de­rar han med famil­jen, gär­na i träd­går­den eller på pro­me­nad.

Det som loc­kar Flognman att skri­va är språ­ket som möj­lig­het. Att något som inte fun­nits i skri­van­det bör­jar fin­nas. Poesin är en gen­re som är sär­skilt öppen för det­ta ska­pan­de då den inte tyngs av pro­sans krav på följd och sam­man­hang. En aning av allt som är möj­ligt.

Han menar att det är oin­tres­sant att för­kla­ra poe­si. Det är som att för­sö­ka spi­ka fast något som bor­de få vara rör­ligt. Han vill där­för inte hel­ler beskri­va resul­ta­tet av sitt skriv­ar­be­te, en beskriv­ning kan miss­tol­kas som en instruk­tion angå­en­de hur tex­ten skall läsas. Den som intres­se­rar sig får helt enkelt läsa och bil­da sin egen upp­fatt­ning.

Samtal och tyst­nad, rörel­se och still­het är cen­tra­la för att öpp­na skri­van­det, något Flognman gär­na gör på tåg eller vid köks­bor­det.

CALLE FLOGNMAN FRI PRESS FÖRLAG

Skuggornas barn

FÖRNAN FACEBOOK