Avståndet är Carl Johan Flognmans andra diktsamling. Den är som han själv säger ”en samling mycket korta dikter”. Men även om dessa också bara är tjugoåtta till antalet lyckas han lura ut läsaren på en ganska lång resa. Och om vi ska tala om hans motiv, borde det då inte vara i juridisk mening – hans uppsåt. Så här säger han i sitt efterord:
Och om den korta textens korthet inte faller läsaren i smaken är det fritt fram att utvidga den till en längre dikt, illustrera, sy, lägga till. Sådana förädlingar skulle glädja mig mycket.
När Flognman i en dikt, just slängt sig i sjön efter Phlebas (kanske den drunknade feniciern i T. S. Eliots Det öde landet – eller den säkert för många av oss okände science-fiction-titeln Consider Phlebas av Iain Banks från 1987) dyker något som skulle kunna ses som en nyckeldikt upp:
Avståndet är det enda som skiljer oss åt
Det slimmade omslaget till trots leker Flognman gärna med färger. Redan i en slags inledande tillägnan citerar han Paul Claudel i två rader:
Det finns en blå ton i havet som är så blå
att bara blodet är rödare.
Om Calle Flognman »
FP-173 • ISBN: 978–91-88765–28‑4
Han talar om blått, rött och grönt – och det är gärna naturen som får bära fram färgerna. Denna natur som också befolkade hans första diktsamling, Förnan (2018). I en slags omvänd panteism verkar naturen besjäla Flognman.
Guldögonsländans grönhet
förlänger allt som är grönt
Boken i webbshoppen »
