haiku-time
av Barbro Nilsson

Boken är upp­de­lad i två delar. Först rör vi oss genom en var­dag i Lund där års­ti­der­na skif­tar och haiku-dik­ter­na fång­ar upp var­je nyans av upp­le­vel­sen. Det är beund­rans­värt hur poe­ten med så få ord och enk­la rader kan nå ett oer­hört djup:

FP–171 • ISBN: 978–9188765-31–4

Förhoppningarna om vår gri­per tag om var­je läsa­re som upp­levt en svensk vin­ter. Det är poe­tiskt och vac­kert, ibland skört.

Det märks att Nilsson har skri­vit haiku länge. Med stor skick­lig­het balan­se­rar hon rader­na och lyc­kas ofta få med den där över­ras­kan­de käns­lan som är så kän­ne­teck­nan­de för gen­ren. Den främs­ta anled­ning­en till att hen­nes lyrik berör är san­no­likt hur hon över­för den­na tek­nis­ka skick­lig­het till de var­dags­sce­ner som vi i alla kan rela­te­ra till.

Den and­ra delen av boken kon­tras­te­ras med mer per­son­li­ga dik­ter där poe­tens ålder gör sig märk­bar. Nilsson skri­ver om mot­stån­det i krop­pen, om sin sjuk­dom, om tiden och när­va­ron. Det är i den and­ra delen av boken som läsa­rens bekant­skap med poe­ten djup­nar. Stundtals läm­nar vi sta­den i söder för att föl­ja med Nilsson till­ba­ka till hen­nes barn­dom i det norr­länds­ka landskapet:

Läs mer om
Barbro Nilsson här »