Johan Landgren


För ett tio­tal år sedan tog han ste­get att flyt­ta från Mal­mö till en mind­re gård norr om Kristi­an­stad. Här skul­le han kom­ma att byg­ga upp det liv som han då länge läng­tat efter; ett liv av loka­la sam­man­hang, odling och när­het till naturen. 

Land­gren beskri­ver sig själv som en fri­het­lig soci­a­list med stark drag­ning åt öster­ländsk poe­si och filo­so­fi. I hans dik­ter rör han sig ledigt mel­lan mak­ro- och mikro­kos­mos, mel­lan familj, skogs­pro­me­na­der eller upp­rö­ran­de besök på köttfabriken.

När Land­gren inte skri­ver, läser, odlar eller vand­rar i sko­gar­na omkring sin gård arbe­tar han med peda­go­gisk utveck­ling och stöd­jer stu­den­ter i aka­de­miskt skri­van­de och stu­di­e­tek­nik på Hög­sko­lan Kristianstad.

För snart sex år sedan drab­ba­des Land­gren av utmatt­nings­syndrom. Erfa­ren­he­ter­na av att sam­la ihop res­ter­na och byg­ga upp livet på nytt – den­na gång på ett håll­bart sätt – har inspi­re­rat honom ock­så i skrivandet.

Johan Landgren framför ladan

Debut­bo­ken, Sila him­mel, sila jord, beskri­ver den upp­lev­da smär­tan som dock stil­las av natu­rens kraf­ter och års­ti­der­nas väx­ling­ar. Det gror ett nytt hopp, både i skog, mark och människa.

One comment

Comments are closed.