Om jag visste att du fanns så skulle jag stanna
av Elisaveta Gräsbeck

Elis­a­ve­ta Gräs­becks dik­ter skul­le kun­na beskri­vas som vykort från oli­ka hörn av verk­lig­he­ten. Som en tan­ke i en bil­kö på väg hem från job­bet. Som ett min­ne från i förr­går som vär­mer i brös­tet. Eller en läng­tan efter ett annat liv, mitt i livet.

Själ­va titeln Om jag viss­te att du fanns så skul­le jag stan­na skvall­rar väl om att det nog fak­tiskt fanns någon där. Om det som skild­ras är själv­upp­levt eller inte sak­nar bety­del­se. För vi rycks med på ett sätt som om vi själ­va var där, med de tan­kar­na och käns­lor­na som Gräs­beck så väl sät­ter ord på.

jag sprang bakom dig
min lil­la hand i din stora
du pas­se­ra­de gå
innan ljuset
hun­nit skif­ta till grönt
jag tänkte
att det var vi som styr­de trafiken
som ett musikstycke
klev vi rakt ut i gatan
bilar­na skingrades
för ett dra­ma­tiskt piano
i våra steg

 

Den som för­lo­rat någon, kanske bli­vit läm­nad eller som upp­levt att en rela­tion tagit slut kan kän­na igen sig. Det kun­de varit en vän, en kär­lek eller en för­äl­der. Sak­na­den kan drö­ja sig kvar och vi har att göra upp med läng­tan och sorg. Och det är där vi kan låta Gräs­beck med sina mil­da toner vag­ga oss in till förtröstan.

Omslaget till 'Om jag visste att du fanns så skulle jag stanna' av Elisaveta Gräsbeck, med ett barn som sitter på axlarna av en man som en bara ser håret på, med en mörkblå himmel i fonden

FP–167 • ISBN: 978–91-88765–24‑6

Läs mer om Elisaveta Gräsbeck och hennes skrivande här »

PRIS: 170:-

KÖP BOKEN FRÅN FÖRLAGET ♥

Fri frakt inom Sve­ri­ge • Köp 3 = 20% rabatt

eller

KÖP BOKEN  BOKUS

KÖP BOKEN ADLIBRIS

Elisaveta Gräsbeck


I sitt skri­van­de utfors­kar hon gär­na våra rela­tio­ner under ytan med frå­gor som “Hur pra­tar vi med varand­ra?” eller “Var­för pra­tar vi inte med varandra?”.

Elis­a­ve­ta Gräs­beck har all­tid skri­vit, och hon har all­tid arbe­tat med män­ni­skor på något vis. Just där­för är män­ni­sko­ö­den – and­ras och hen­nes eget – den sto­ra inspi­ra­tions­käl­lan. Med modet att våga möta det som känns ont eller svårt, kom­mer styr­ka att våga tala om det – och gå vidare.

Jag var väl lill­gam­mal som barn och ton­å­ring”, säger hon. “När and­ra gick på dis­ko­tek häng­de jag på bib­li­o­tek.” Hon för­lo­ra­de sig i Bob Dylan som inte var pre­cis inne då. Hon läs­te Strind­berg i sam­ma veva som hon upp­täck­te pro­gg­mu­si­ken – och poesin.

Jag pra­ta­de med pen­sio­nä­rer­na och ‘stam­mi­sar­na’ i bib­li­o­te­kets tid­nings­rum. Och så blev det fler klas­sis­ka verk. Och så memoarer.”

Hon flyd­de ald­rig från fun­de­ring­ar­na på mening­en med livet och till­va­ron, på tan­kar­na om hur vi män­ni­skor lever våra liv. Hon fasci­ne­ras av hur oli­ka våra öden är sam­ti­digt som de ändå till sist är så lika. Ing­et är egent­li­gen omöj­ligt att pra­ta om, menar Gräsbeck.

Efter stu­di­er i soci­alt arbe­te har hon i flera år arbe­tat inom soci­alpsy­ki­a­trin och på sena­re tid med funk­tions­stöd. Där läg­ger hon gär­na sitt enga­ge­mang för den lil­la män­ni­skan – i den sto­ra värl­den. 2019 tog hon jour­na­listex­a­men vid Skurups folk­hög­sko­la och fri­lan­sar emel­lanåt som journalist.

Elis­a­ve­ta Gräs­beck har tidi­ga­re utkom­mit med dikt­sam­ling­en Hjärt­spö­ken (King Ink 2011) och Cen­ti­men­tal (Notis för­lag 2017). Om den sena­re skri­ver Hen­ry Bro­nett i förordet:

Elis­a­ve­ta Gräs­beck ser allt, ger allt, visar oss allt. Fruk­tans­vär­da ögon­blick och vack­ra epi­so­der, kär­leks­ful­la möten och abrup­ta slut.

Nu 2020 kom­mer dikt­sam­ling­en Om jag viss­te att du fanns så skul­le jag stan­na. Hon fort­sät­ter att tala om det som är vik­tigt, det som vi ofta har så svårt att sät­ta ord på.

Följ Gräsbeck på Instagram »

Gräsbeck på Facebook »