1968

2018 — FEMTIO ÅR SEDAN 1968

1968 var ett myc­ket hän­del­se­rikt år, hän­del­ser som kom att sät­ta sina spår långt långt efteråt.

Året inleds med den viet­na­me­sis­ka Tet-offen­si­ven som pres­sar till­ba­ka USAs trup­per och över hela värl­den kom­mer året att präglas av demon­stra­tio­ner mot USAs krig­fö­ring i Vietnam.

Pragvåren och sena­re Sovjets inmarsch i Tjeckoslovakien, mor­den på Robert Kennedy och Martin Luther King, stu­dent-demon­stra­tio­ner i Berlin, maj-upp­ro­ret i Paris, demon­stra­tio­ner och pro­tes­ter i Mexico City, Brasilien, Chicago & San Francisco, och, Kårhusockupationen i Stockholm och Vietnamdemonstrationer i Göteborg.

En ung­doms­re­volt

För fem­tio år sedan kom värl­den i gung­ning av stu­den­ters och and­ra ung­do­mars pro­tes­ter över hela värl­den. Protesterna rik­ta­de sig mot det rådan­de sam­häl­let. I Berlin bland annat mot Tysklands nazis­tis­ka för­flut­na som man inte gjort upp med. I Stockholm och Paris hand­la­de det ock­så om refor­mer av utbild­nings­sy­ste­met, men det som var gemen­samt värl­den över var pro­tes­ter­na mot USAs krig­fö­ring i Vietnam.

Efter att ha del­ta­git i de våld­sam­ma Vietnamprotesterna på Grosvenor Square i London i mars skri­ver Mick Jagger Street Fighting Man, John Lennon spe­lar in Revolution och Eric Burdon gör Sky Pilot bara för att näm­na någ­ra exem­pel.

Själv del­tog jag i Vietnamdemonstrationerna i Göteborg, jag var var­ken i Berlin eller i Paris. Till Paris kom jag i efter­dy­ning­ar­na av maj – 68 året där­på, för övrigt sam­ma år som det­ta för­lags förs­ta utgå­va såg dagens ljus. Då var uni­ver­si­tets­om­rå­det och stu­dent­kvar­te­ren som beläg­ra­de av en främ­man­de armé. Tungt beväp­nad polis fanns över­allt. Bussar med tagg­tråds­kläd­da föns­ter stod bered­da att föra bort ung­do­mar som kra­vall­po­li­sen ”trå­la­de” ihop om de sam­la­des. En kväll fick jag fly under bron Pont Neuf för att inte bli bort­förd till­sam­mans med alla ung­do­mar som sam­lats i den lil­la par­ken.

Hårdare tag ifrån mak­ten

Efter 1968 bru­ta­li­se­ra­des och mili­ta­ri­se­ra­des poli­sen på många håll för att hän­syns­löst kun­na slå ner väns­terung­do­mar­nas pro­tes­ter. Även i min hemstad Göteborg blev poli­sens meto­der bru­ta­la­re. Några år sena­re, den 14 maj 1971, låg många demon­stran­ter ska­da­de och med­vets­lö­sa på Götaplatsen efter poli­sens kaval­le­ri­chock mot dem som demon­stre­ra­de mot Rockefeller och Världsbanken, hän­del­sen för­svann i media för sam­ma dag explo­de­ra­de far­ty­get Poona och åtta varvs­ar­be­ta­re dog.

Mord och atten­tat

En av för­grunds­ge­stal­ter­na i Berlin var Rudi Dutschke. Han hade redan den 11:e april 1968, en vec­ka efter mor­det på Martin Luther King, bli­vit all­var­ligt skott­ska­dad i ett atten­tat i Berlin. Han sköts med tre skott i huvu­det av en högerex­tre­mist som uppen­bar­li­gen upp­vig­lats av Springerpressens hat­pro­pa­gan­da mot Dutschke. Under de våld­sam­ma demon­stra­tio­ner som följ­de på mord­för­sö­ket brän­de demon­stran­ter­na Springerpressens tid­nings­bi­lar.

Redan ett år tidi­ga­re, den 2:a juni 1967, hade poli­sen poli­sen skju­tit ihjäl stu­den­ten Benno Ohnesorg under en demon­stra­tion mot sha­hen av Iran som då besök­te Berlin.

Radikalisering

Bägge des­sa hän­del­ser led­de till en radi­ka­li­se­ring av pro­tes­ter­na och till bildan­det av stads­ge­ril­lagrup­pen 2:a juni­rö­rel­sen och de allt­mer skärp­ta mot­sätt­ning­ar­na leder även till Röda Arméfraktionens (RAF) aktio­ner. 2:a juni­rö­rel­sen tog sitt namn efter den dag då Benno Ohnesorg sköts till döds av den tys­ka poli­sen. De tog nam­net, skri­ver Michael ”Bommi” Baumann i sin bok Wie alles anfing, för att då mås­te media vid var­je nyhets­sänd­ning berät­ta om Ohnesorgs död och där­med visa att det var poli­sen som bör­ja­de skju­ta först. Stadsgerillagrupperna och stats­mak­ten kom­mer under de föl­jan­de åren att utgö­ra två sidor av sam­ma mynt.

Polisen mili­ta­ri­se­ras och för­tryc­ket hård­nar. Den ena sidans våld legi­ti­me­rar den and­ra sidans aktio­ner i ett ömse­si­digt bero­en­de. När för­la­get Trikont i München pub­li­ce­rat Baumanns bok Wie alles anfing så åsi­do­sat­tes tryck­fri­het och rättsta­tens prin­ci­per. Förlaget stor­ma­des och allt som inte var vägg­fast för­des bort. Ett annat för­lag samt en bostad i sam­ma hus stor­ma­des utan till­stånd och oskyl­di­ga män­ni­skors fri och rät­tig­he­ter kränk­tes. Bokens upp­la­ga beslag­togs.

Rudi Dutschke föd­des under 2:a världs­kri­get 1940, han väx­te upp i Östtyskland men kom att stu­de­ra i Västberlin.

Nej till våld

Han blev en av de mest namn­kun­ni­ga ledar­na inom den radi­ka­la stu­dent­rö­rel­sen och han fram­träd­de under den inter­na­tio­nel­la Vietnamkonferensen i Berlin i feb­ru­a­ri 1968.

Rudi Dutschke föd­des under 2:a världs­kri­get 1940, han väx­te upp i Östtyskland men kom att stu­de­ra i Västberlin. Han blev en av de mest namn­kun­ni­ga ledar­na inom den radi­ka­la stu­dent­rö­rel­sen och han fram­träd­de under den inter­na­tio­nel­la Vietnamkonferensen i Berlin i feb­ru­a­ri 1968.

När man läser om Dutschke i Wikipedia så anges det att mord­för­sö­ket på honom fick stor bety­del­se för bildan­det av Röda Armé Fraktionen 1970. Det är sant men Dutschke tog avstånd från våld som en metod att omvand­la sam­häl­let. Han före­språ­ka­de att de radi­ka­la ung­do­mar­na skul­le göra en marsch genom insti­tu­tio­ner­na och för­änd­ra sam­häl­let ini­från. Titeln på den bok som Fri Press gav ut till­sam­mans med Symposion 1983 ( Se FP-28 i titel­lis­tan ) är Min långa marsch – tal artik­lar och inter­vju­er om det härs­kan­de fals­ka och om fre­dens radi­ka­li­tet.

Under det sena 1970-talet var Rudi Dutschke en av ini­ti­a­tiv­ta­gar­na till den grö­na rörel­sens fram­växt. Han avli­der på julaf­to­nen 1979 som en följd av de skott­ska­dor han fick 1968.

Fortsättning föl­jer. Eller hur?

Bo Ranman 2018