Folke T. Olofsson

BILD: svartvitt porträtt av Folke T. Olofsson som bär metallbågade glasögon och är iklädd mörk polotröja

Fol­ke T. Olofs­son har skri­vit ett­hund­ra­åt­tio­sju num­re­ra­de dik­ter. Hitin­tills. Tju­go­fy­ra av dem kom 2002 ut med titeln För­spel — tju­go­fy­ra dik­ter (Hägglunds för­lag). Peter Björk­man skrev då i tid­skrif­ten Hori­sont att

… när årets debu­tant skall utses är det kyr­ko­her­den i Ras­bo, Fol­ke T. Olofs­son (f.1943) som är själv­skri­ven. Den full­stän­digt impo­ne­ran­de För­spel har en vid ämnes­bredd, allt­i­från gestalt­ning­ar av ski­tigt fabriks­ar­be­te till fan­ta­si­full natur­ly­rik. Från dome­dags­ba­su­ner till kär­leks­bud­skap…

Olofs­son är född i Små­land. Han är fem­barns­far och sedan snart 45 år gift med Ann Sahlqvist. Han präst­vig­des 1969 av Sven Danell och var verk­sam som kyr­ko­her­de i Ras­bo utan­för Upp­sa­la i 25 år. Han är ock­så docent i tros- och livs­å­skåd­nings­ve­ten­skap vid Upp­sa­la Uni­ver­si­tet.

Fol­ke T. Olofs­son är en dröm­ma­re och en sann inspi­ra­tör. Den lyris­ka käns­lig­he­ten och accep­te­ran­det av män­ni­sko­li­vet med dess oli­ka ske­den och ske­en­den är något som på dju­pet berör var­je läsa­re.

ur Ett­hund­ra­fyr­tio­fem­te dik­ten

 

Vår och blom­ning, skön­het och väl­lukt

får tiden att stå stil­la för ett ögon­blick

som för­går, över­går i viss­nan­dets upp­vak­nan­de.

Jag såg kron­bla­den fal­la, blom­kor­gar­na töm­mas

på sina vita kla­sar och stå tom­ma, bru­na och fula.

Jag hade bara betrak­tat, ing­et åstad­kom­mit

medan tiden rann mig genom fing­rar­na

med poc­kan­det på mera.

Nu för­står jag att jag ingen­ting för­stått

nu när nypo­nen lyser röda och svar­ta

mot ros­bus­kens löv­lö­sa tag­gi­ga gre­nar,

 

Mellanrum – fyrtioåtta dikter
i webbshoppen»