I sitt skrivande utforskar hon gärna våra relationer under ytan med frågor som ”Hur pratar vi med varandra?” eller ”Varför pratar vi inte med varandra?”.
Elisaveta Gräsbeck har alltid skrivit, och hon har alltid arbetat med människor på något vis. Just därför är människoöden – andras och hennes eget – den stora inspirationskällan. Med modet att våga möta det som känns ont eller svårt, kommer styrka att våga tala om det – och gå vidare.
”Jag var väl lillgammal som barn och tonåring”, säger hon. ”När andra gick på diskotek hängde jag på bibliotek.” Hon förlorade sig i Bob Dylan som inte var precis inne då. Hon läste Strindberg i samma veva som hon upptäckte proggmusiken – och poesin.
”Jag pratade med pensionärerna och ’stammisarna’ i bibliotekets tidningsrum. Och så blev det fler klassiska verk. Och så memoarer.”
Hon flydde aldrig från funderingarna på meningen med livet och tillvaron, på tankarna om hur vi människor lever våra liv. Hon fascineras av hur olika våra öden är samtidigt som de ändå till sist är så lika. Inget är egentligen omöjligt att prata om, menar Gräsbeck.
Efter studier i socialt arbete har hon i flera år arbetat inom socialpsykiatrin och på senare tid med funktionsstöd. Där lägger hon gärna sitt engagemang för den lilla människan – i den stora världen. 2019 tog hon journalistexamen vid Skurups folkhögskola och frilansar emellanåt som journalist.
Elisaveta Gräsbeck har tidigare utkommit med diktsamlingen Hjärtspöken (King Ink 2011) och Centimental (Notis förlag 2017). Om den senare skriver Henry Bronett i förordet:
Elisaveta Gräsbeck ser allt, ger allt, visar oss allt. Fruktansvärda ögonblick och vackra episoder, kärleksfulla möten och abrupta slut.
Nu 2020 kommer diktsamlingen Om jag visste att du fanns så skulle jag stanna. Hon fortsätter att tala om det som är viktigt, det som vi ofta har så svårt att sätta ord på.
Följ Gräsbeck på Instagram »
Gräsbeck på Facebook »
