Längs vägen – världen, 72 Haiku
av Kerstin Park

Det är där hon rör sig, i värl­den, längs vägen. Och på natursti­gar kan vi för­stå. För många av de bil­der och sin­nes­in­tryck Park delar med sig av, är sådant vi van­ligt­vis bara kan upp­fat­ta då vi själ­va för­flyt­tar oss bort från den urba­na träng­seln. Hennes dik­ter kan bära oss dit.

Fast i Parks dik­ter får teck­nen på års­ti­der­nas väx­ling­ar ock­så sam­sas med iakt­ta­gel­ser om hur vi idag lever våra moder­na liv, lik­som vid sidan om natu­ren – ofta inom en och sam­ma dikt. Gränsen mel­lan haiku och senryu tun­nas ut.*

Park är inte bun­den till sta­vel­se­räk­ning även om hon så gott som ute­slu­tan­de använ­der sig av haikuns tre rader. Det är väl ock­så så, att på sam­ma sätt som det är svårt att över­sät­ta haiku från ett annat språk och bibe­hål­la 5–7–5 – om det nu är det i ori­gi­nal – kan det vara svårt att “över­sät­ta” intryc­ken och de ljus­glim­tar som upp­står i stun­den inom allt för strik­ta for­mer. Platserna finns där, de levan­de ting­en och rörel­ser­na. Och såklart de över­ras­kan­de vänd­ning­ar­na, vil­ka ibland kan bidra till en stunds efter­tan­ke.


*För den som mer vill sät­ta sig in i haiku­dikt­nings värld finns det att häm­ta på till exem­pel Svenska Haikusällskapets webb­plats.

sking­ran­de dim­ma

bort­om advents­lju­sen

lyf­ter gäs­sen

Att dik­ta om att dik­ta – meta­po­e­si – kom­mer här i ett sär­skilt ljus. Park sit­ter inte bara på kam­ma­ren, hon dik­tar i gemen­skap med and­ra ock­så:

gin­ko

längs vägen

värl­den

 

i tyst­nad

elva poe­ter

på grön­be­te

I det som skul­le kun­na ses som en nyckel­dikt, vil­ken bil­dar ett slags par till den efter­föl­jan­de, rör sig ett säll­skap till­sam­mans i natu­ren eller någon park. De är på en så kal­lad gin­ko. Under en kon­temp­la­tiv vand­ring sam­las intryck, och kanske insikt. Nyskrivna dik­ter läses upp och inspi­ra­tio­nen får föl­ja med var och en hem för fort­satt ska­pan­de.

Sist i boken finns en kort för­kla­ring av begrep­pen “haiku”, “senryu” och “gin­ko”. Park infor­me­rar inte bara – hon inspi­re­rar ju ock­så.

Kerstin Park

Kerstin Park (1946) är upp­vux­en i Sandviken. Hon har bott i Skåne i oli­ka peri­o­der och en läng­re tid även på lands­byg­den utan­för Växjö. Nu bor hon sedan flera år i Skåne. Vid sidan om arbe­tet som logo­ped har hon all­tid skri­vit. “Jag har haft bloc­ket och pen­nan som en föl­je­sla­ga­re genom livet”, säger hon. Och läsan­det pågår stän­digt, som en abso­lut nöd­vän­dig del av till­va­ron.

Efter tret­tio år i yrkes­li­vet kom fun­de­ring­ar­na om nya möj­lig­he­ter i till­va­ron. “Oväntat nog sam­man­föll allt det­ta med stor­men Gudruns härj­ning­ar i Småland i janu­a­ri år 2005.” Hon och maken var ström­lö­sa i åtskil­li­ga vec­kors tid och fick inrät­ta sig för att kla­ra var­da­gen och fri­ti­den på nya sätt. I foto­gen­lam­por­nas sken leta­des gam­la tex­ter fram – och nya kom till. Så var skri­van­det igång och två illu­stre­ra­de fack­böc­ker kom ut inom lop­pet av någ­ra år.

Skrivandet utveck­la­des mer åt det skön­lit­te­rä­ra, med både lyrik och essä­istik. Flyttlasset gick åter­i­gen mot Skåne, en stor flytt i makar­nas liv, med utrens­ning­ar av både det ena och det and­ra. Även tex­ter­na fick sig en duv­ning; sor­te­ra, slänga eller behål­la var led­or­den.

Så kom hon i kon­takt med Svenska Haikusällskapet och oli­ka lit­te­rä­ra sam­man­hang och eve­ne­mang. Natur och fri­lufts­liv bety­der myc­ket för hen­ne och i kom­bi­na­tion med myc­ket utbyte av haikuvän­ner blev haiku en lyrik­form hon har utveck­lat sedan dess. Hon skri­ver ock­så gär­na på eng­els­ka för att prö­va en annan röst, utfors­ka uttryc­ket och kny­ta inter­na­tio­nel­la kon­tak­ter.

Park har med sina haiku bidra­git i Svenska Haikusällskapets tid­skrift “Blåeld”, dito i anto­lo­gin Genom löv­ver­ket (2017). Internationellt har hon bidra­git med dik­ter i tid­skrif­ter som Frogpond och hed­ge­row: a jour­nal of small poems. 2018 till­de­la­des hon tred­je­pris i “H. Gene Murtha Memorial Senryu Contest”.

Böcker: Fikon – en histo­risk växt att odla och nju­ta av (Artéa Förlag 2007) och Rosor – en rosod­la­res betrak­tel­ser (Balkong Förlag 2011) vil­ken nomi­ne­ra­des till Årets träd­gårds­bok 2011. Nu, 2020, kom­mer Park allt­så ut med en egen hai­ku­sam­ling hos Fri Press: Längs vägen — värl­den, 72 haiku.

Mer om Längs vägen – världen,
72 Haiku
»