FPM23 – Om biodling

av Dag Persson 2011

– Snälla, ta med er det här! Broder Mikael överräckte en liten jutesäck. Ni ska se att de ta sig i er jord. Olav klämde på tyget och log:
– Är det linser?
– Ja det är det. Jag såg att du plockade åt dig av kumminfröna, svarade Mikael. Säkert ska ni komma att skörda av dem med.

De bägge cistercienserbröderna hade inte kommit till Skellig varken för linser eller kummin. För i Stor-Lars ryggränsel fanns en korg, och i denna rymdes en bidrottning med tillhörande hundratalet arbetsbin. Stor-Lars och Olav hade gjort resan till det iriska klostret för att få med sig denna lilla underbara varelse med hem till Ås.

– Amor volat undique, captus est libidine. Iuvenes, iuvencule coniunguntur merito. Olav gnolade försiktigt medan de sökte stegen ned för det branta berg som klostret var beläget på.
– Har nattens trötthet lämnat dig precis? Tyckte jag inte att du vara nära att falla i sömn vid morgonbönen?
– O, Lars, gode broder. Jag sjunger för vår drottning du har där i ränseln.
– Du sjunger väl för allt och alla. Och är väl inte visan tänkt att locka de unga älskande. Vår Maria har sin konung högt i skyn.
– Så är det. Men nog kan hon väl få höra sköna sånger.
– Nåväl, se så! Sjung då skönt men inte mer än att du orkar vandra ner till skeppen och resan hem med vår dyrbara last.

Olav fortsatte sitt gnolande en stund, men tystnade när marken blev för ojämn och det inte gick att hålla takten för honom.

De kom ut på slätmarken och såg långt borta skeppsmaster vid udden. Solen stod nu högt.
– Här tar vi vila och äter av brödet, beordrade Lars. De satte sig invid några buskar, delade en brödkaka och släckte törsten ur en lägel med vatten. Vinet lät de vara, men de tog något utav den söta honung som munkarna på Skellig skickat med i en kruka. Ränseln hade de ställt i skuggan. Innan de fortsatte gläntade de på locket. Korgen var tyst. Olav fick lust att ruska den för att se att det var liv i de små gynnarna. Lars tog lite vatten i sin hand och stänkte på korgen så som de blivit tillsagda att göra om det blev varmt.
– Det kan väl svalka dem litet. Medan Olav stoppade undan av skaffningen drog Lars proppen ur vinlägeln, tog en klunk, och räckte den sedan till sin broder.
– Ta med måtta, vi vet inte hur lång sjöresan blir.
Vinet var så gott och det värmde. Bra mycket mer än det tunna öl de var vana vid där hemma.

Framkomna till skeppen togs de väl emot av styrmännen. Dessa var redliga sjöfarare med ordentliga skepp. Deras lasten var av skiftande art. Männen ombord var starka och friska. De var också rustade så att om någon sökte ta ifrån dem skepp eller last så skulle de bjuda hårt motstånd. I både för- och akterskepp fanns värn att ta skydd bakom, varifrån man också kunde skjuta pilar om det skulle behövas. Lars och Olav visades plats i aktern på det största av skeppen. De var de enda passagerarna men ombord på det mindre skeppen hördes röster och uppsluppna samtal. Hur många där var kunde de inte se men att de var tyskar förstod de snart på deras ibland högljudda samtal. Skeppsfolket var sisådär dussinet män på vart skepp.

Seglen hissades och landgångarna drogs in. Det var ingen kaj de låg vid, men djupet tillät att gå alldeles inpå berget. Tvenne stigar följde stränderna åt nord och syd, och där var brännmärken och vedrester på hällarna. Så nog var tilläggningsplatsen flitigt brukad.

Hur många dagar sjöresan varade tappade de räkningen på. Vinden var förlig och de rörde sig i jämn fart utan att så ofta behöva slå på kryssen. Aldrig kom åror i bruk. Skeppsfolket gladdes åt Olavs sånger. Lars låtsades inte om att en del av det Olav sjöng inte var så lämpligt för en Guds man att urslippa sig. Ändå tvingades han någon gång hjälpa till med översättningen då flera av visorna var på latin.

Det andra skeppet höll sig mestadels inte längre bort än att det kunde siktas. Någon gång, oftast om nätterna, kom de bort ifrån varandra. Men Lars och Olav förundrades över att de så snart igen kom upp jämsides trotts att de hade mörker och ibland hög sjö att tampas med.

I höjd med det som kallades Skagens rev blåste och regnade det så starkt att de bägge bröderna blev både blöta och kalla. Mellan sig under det oljade tygstycke skepparen lånat dem höll de ränseln med bina så varm och torr det gick med sina kroppar. Vinet gjorde de slut på.

I de dagliga bönerna hade de oftast med önskningar om sin nya drottnings hälsa och välgång. I samtal rörde de vid frågan om det var för sin egen del de bad om Guds välsignelse för det lilla djuret, eller om det var för dess egen skull.
– Hon kan lämna oss i denna stund, och jag ska inte sörja för egen del om jag bara vet att hon och hennes tjänare säkert når torra land, menade Olav.
– I sanning kärleksfulla ord, broder. Önskar att jag kunde hålla med dig, menade brodern. Han hade svårt att ljuga. Olav vände blicken utåt havet och började sjunga på en av sina enklare visor.

De nådde kusten och när de sattes iland fick skepparen sitt silvermynt. Han tog bara halva priset från klosterbröderna. Inte var det för att han var så gudfruktig, men en av bröderna på klostret, Arve, var hans broder i blodet. Han skickade med dem ett stort ylletyg och bad dem framföra hans hälsningar. Skulle de resa igen var det bara att ta sig till Odensala som de gjort vid utfarten. De gav skepparen sina välsignelser och stannade kvar en stund på stranden för att se seglen sjunka bakom sjöarna.

Bina verkade ha det bra. Innan de påbörjade vandringen hem la de sig bakom några stora sanddynor. Där hörde de svagt surr inifrån korgen. Det tog dem knappt två dagar till Ås. På natten sov de hos en välsinnad bonde de kände. Alla de mötte och gårdsfolken blev mycket nyfikna på munkarnas last. Honung hade många smakat men få var de som höll bin. Människorna var fridsamma och bröderna kände ingen oro över att någon skulle ta ifrån dem bina. De tog sig flera gånger tid att stanna för att be med någon de mötte. Någon som vill höra Guds ord och få en välsignelse.

– Välkomna tillbaka! Väl framme vid det lilla klostret togs de emot av varma famnar. Bröderna där hemma släppte vad de hade för händer. Några sprang dem till mötes med klädena uppdragna för att inte snubbla.
– Vill ni ta över dem i kupan genast, frågade broder Johannes när de inspekterade det av halm bundna slott där drottningen nu skulle härska.
– Nej jag tror det blir bäst till den tidiga morgonen då det blir svalt, svarade Lars. Han tog bort litet spindelväv som hängde vid flusterbrädet. Kupan stod på en gedigen bock inunder ett utskjutande tak vid ett av uthusen.

Korna och fåren kom tillbaka från vallen och solen sjönk sakta bakom kullarna i väster. Klockan ringde till vesper och de ställde ränseln öppnad på en bänk i uthuset.

Efter aftonbön och aftonvard gick de åter till sina skyddslingar. Lars och Olav gjorde sina bäddar på golvet intill bina. Allt blev tyst. Snart sov alla på Ås.

Nästa morgon så snart bön och morgonvard var överstökad skred de till verket. Försiktigt förde de över bina till kupan från korgen de fått färdas i. De öppnade flustret först dagen efter. Innan bina fördes över hade de lagt in litet av den medförda honungen så att de skulle ha något att livnära sig på.

Alla hemmavarande munkar var församlade när de öppnade kupan. De satt på behörigt avstånd medan Stor-Lars drog undan den lilla luckan. Olav höll i kupan, lite för syns skull. Efter en liten stund såg de bina komma ut på brädet. Och redan på eftermiddagen gjorde några av dem små flygturer liksom för att lära sig att hitta i omgivningarna. På natten satt de bägge biskötarna och försökte hålla sig vakna invid kupan.

I fem dagar såg de hur bin lämnade kupan och återkomma, som de förstod med nektar de samlat. Då det var sensommar och inte så rikligt med blommor tänkte de sig att inte skatta kupan alls. Honungen skulle bina få behålla för att kunna växa sig starka inför nästföljande sommar.

Den sjätte dagen fann de på förmiddagen plötsligt kupan tom. Endast ett ensamt bi såg de irra fram och åter på flustret, för att, vips, lyfta och försvinna för gott.

Länge ägnade alla munkar på Ås sig åt att försöka hitta rymmarna. Minsta surr rannsakades. Getingar förföljdes. Buskar och snår genomsöktes. Inga bin fann de. Det var nästan att bön och andra viktiga sysslor glömdes bort. Sorgen och saknaden, det snöpliga slut som deras ansträngningar givit, kom Stor-Lars att flera gånger falla i gråt. Olav försökte att trösta. Och när höstlöven började falla beslöt munkarna samfällt att bröderna åter skulle fara till Skellig för att se om de kunde få en ny drottning. Lars försökte att glädjas, och under hösten kom han att bli den samme igen.
– Amor volat undique, captus est libidine, sjöng Olav för sig själv. Någonstans där ute i markerna höll bidrottningen hov i sitt nya land.