FPM44 – ur Vägen över bergen

av Emil Siekkinen

Jag undrade och undrade
när hon skulle komma.

Vilka tankar har jag behov av nu
när vi är tillsammans
(Ryōkan)

Ōe Sanjuro fylldes av drömmar medan natten la sig över hans hemstad.
   Han drömde att han befann sig på ett berg, iklädd full krigsmundering, i läderoch järn, med ett underställ som skyddade armar och ben, läder- och metallplattor som var överkroppens värn, och en hjälm försvarade huvud och ansikte.
   Och där satt han i ett mörkt landskap medan ett tungt snöfall la sig över berget.
   Och han talade: ”Mitt namn är blott en beteckning. Under mitt liv har jag använt mig av och getts flera namn. Huvuddelen av mina år har jag ägnat åt att förfina min krigskonst, och den väg jag vandrat har varit svärdets väg.
   Jag bestämde mig tidigt för att krigskonsten var vad jag ville hänge mig åt, och när jag var tretton år utkämpade jag mitt första envig. Min motståndare föll, och det namn han skapat sig och som var vida beryktat hjälpte honom inte alls denna dag. När jag var sexton år besegrade jag en omtalad svärdman från norr. Då jag var tjugoen begav jag mig till huvudstaden och tog mig an krigare från hela landet. Trots att jag var inblandad i ett stort antal kamper lyckades jag alltid nå seger.
   Därefter reste jag från landsända till landsända och mötte kämpar från olika skolor. Jag utkämpade över sextio dueller och jag vann alla. Allt detta skedde mellan tretton och tjugofem års ålder.
   Då jag begrundade mina erfarenheter insåg jag att framgångarna inte hade sin grund i fullständigt behärskande av krigsskonstens alla delar. Kanske hade jag en medfödd känsla som gjorde att jag inte avvek från lärans naturliga grunder. Segrarna kan också ha varit delvis beroende på andra skolors tillkortskommanden. De hemliga läror jag hörde viskningar om visade sig ha föga framgång då stål mötte stål. Jag tränade dag och natt för att tränga djupare in i krigskonstens innersta väsen, och insikt lades till insikt. Någon lärare hade jag inte.
   Ibland fattade jag penseln och berättade om vad jag hade lärt mig, och mina skrifter spreds över landet. Fast de som var beredda att omfamna det jag hade att berätta var få för jag hade inget annat än just mina läror att erbjuda. Den som tog sig an utmaningen kunde inte förvänta sig gruppgemenskap, anställning, tak över huvudet, mat på bordet, inget alls utom just stridskonst.
   Det fanns dock de som var beredda att betala för mina tjänster, och tack vare mitt kunnande behövde jag aldrig gå hungrig. Då det bråkades om land, om risfält, med andra ord, skickades ofta bud till min boning, och ofta var det flera av de inblandade som ville se mig i sin anställning. Hur valde jag sida. Det var enkelt. Den som betalade bäst fick se mitt svärd tjäna dem. Alla sidor kunde mångfaldigt bevisa att just de hade rätt till det omstridda landet, och om det nu skulle krigas, varför skulle jag gripa till vapen till förmån för de som inte betalade mest givmilt. Men åkermarken kom inte alltid att färgas röd av blod. Ofta var vapenskramlet nog för att utse en segrare, och det var vanligt att motsättningarna upphörde den dag jag anlände till landet och visade vilken sida jag skulle strida för. Det var ingen hemlighet att jag ensam kunde besegra tio fiender, och var det då inte möjligt att de hundra man jag anslöt till kunde besegra tvåhundra, trehundra krigare. Många slag avgörs utan att svärdet någonsin lämnar sin slida. Men när strid bröt ut var jag omöjlig att betvinga och hur många män jag förintat vet ingen. Blod och tårar var mina följeslagare vart jag än styrde mina steg.”

Och nästan helt täckt av snö i ett landskap närapå utan färger började han att gråta. Men när han grät förändrades drömmen.

Emil Siekkinens Vägen över bergen finns publicerad som e-bok på Fri Press förlag. Se här: http://www.fripress.se/fp-82-vagen-over-bergen/