FPM38 – Sent i november

av Bo Ranman

Det var sent i november och höststormens vågor slog i skeppets bogplåtar med kraftiga dån som följd. Först åkte jag hiss uppåt sedan en känsla av fritt fall innan nästa våg med ett dån slog in i fartygets skrov. Det var inte svårt att förstå att det här var en fribiljett. Gratisbiljetten berättigade mig till en personalhytt precis i fören där varje dyning slog in fartygets bog. En höststorm på Nordsjön är ingenting som man skall underskatta.

Jag var på väg till Amsterdam med Tor Hollandia för att köpa böcker. Några månader tidigare, på sommaren, hade jag varit i Amsterdam och köpt böcker. Jag hade hittat Blyth´s fantastiska Haikutolkningar, tvåspråkiga, japanska & engelska, vackra, dyra och inbundna band, samt flera böcker av Jack Kerouac. Seriealbum av Robert Crumb & Sidney Sheldon; Freak Brothers, klassiska Krazy Kat och många andra fina rariteter. Detta var långt före Internet & googling, nu är all världens litteratur bara är ett par klick borta. Så var det absolu inte då. I flera år pendlade jag till Amsterdams fantastiska bokhandlar; Au Bout du Monde, Athenaum och andra. Två gånger om året var jag där och letade efter Gary Snyder, Jack Kerouac, Allen Ginsberg och andra intressanta författare.

På den tiden jobbade jag som lagerförman på ett dotterföretag till Bilspedition som specialiserat sig på konfektionstransporter. En god vän som jobbade på Auto-Transit, ett annat av Bilspeditionskoncernens dotterföretag hade ordnat min biljett på Tor Hollandia. Företaget jag arbetade för hette Scandinavian Garment Service (SGS) och där hade vi nyss avslutat en vild strejk som jag varit ledare för. Vi var några fast anställda och många timanställda som två nätter i veckan lastade konfektionsbussarna fulla med hängande kläder till hela Sverige utom Gotland. Sändningarna dit packade vi i specialgjorda kartonger för kläder som hängde på galgar. Vi som jobbade där var alla unga och radikala. Att vara medlemmar i sossefacket Transport som leddes av den korrupte Hans ”Hoffa” Ericsson var för oss helt otänkbart. Vi bildade vår egen arbetarkommitté och vårt krav var att vi skulle få samma lönevillkor som de transportanslutna lagerarbetarna på Bilspedition. Den här branschen hade expanderat mycket snabbt och företaget hade köpts upp av den stora koncernen. Vi hade varit verksamma först i industrilokaler i Askim, sedan i gamla lokaler i hamnkvarteren på Ringön. Företaget växte mycket snabbt och vi hade flyttat in i nya lokaler på Bilspeditions jätteområde ute i Bäckebol. Stora lokaler och ett fint kontor stod färdiga när vi flyttade in. Vad man hade glömt var omklädningsrum, fikarum och dusch för lagerpersonalen. Att få detta tillfredställande ordnat var vid sidan av lönen vårt viktigaste krav. Själv var jag fast anställd med månadslön så lönekraven gällde i första hand mina timanställda kompisar som jag basade över. De övriga kraven gällde oss alla. Vårt arbete bestod i att på dagen (tisdag och fredag) lossa alla inkommande sändningar från (på den tiden) alla svenska konfektionsfabriker. Dessa plus importgodset skulle sedan sorteras upp efter mottagardestination och på natten lasta ut alltihop utifrån destination. Därefter hade chaufförerna tjugofyra timmar på sig att distribuera alltihop till alla Sveriges klädbutiker. Detta upprepades två gånger i veckan.

När vi strejkade, och det kom att bli mer än en gång, så lastade vi in alla kläderna i terminalen, sedan låste vi alla portar inifrån. Jag satte en vakt vid varje port & så kunde vi börja förhandla. Eftersom våra lönekrav var högst modesta och rimliga och tack vare det stora övertag vi hade med allt gods under vår kontroll var förhandlingarna om lönerna inte svåra att vinna. Det var värre med de övriga kraven, för att tillgodose dem så krävdes det ombyggnader och stora kostnader. Dock var det ju en självklarhet att det som inte regleras i avtal, det regleras i lag, nämligen arbetsmiljölagen. Företaget föll till föga på varje punkt, men begärde tid för genomförandet. Någon månad senare var det nya omklädningsrummet klart och duschen färdig. Problemet var bara att de hade installerat en trettioliters varmvattensberedare till duschen. Vi jobbade hela dygn tisdag & fredag, dagtid måndag & torsdag och onsdagarna var lediga. Vi åt fortfarande våra matpaket bland kartongerna när det nya omklädningsrummet var färdigt. En måndagseftermiddag när alla var på plats var lämplig för min demonstration. Jag bad min vän Vidis att duscha först, före de andra. ”Tvåla in dig ordentligt” sa jag till honom. Efter honom var det min tur, även jag tvålade in mig ordentligt och när jag var halvvägs klar och de övriga inte ens hunnit börja duscha så var varmvattnet slut. Då tog jag en handduk som jag höll nonchalant framför de mest väsentliga delarna av min kropp och med tvållödder och schampo rinnande efter mig så gick förbi alla flickorna i kontorskorridoren fram till kamrerens dörr, för att lämna meddelandet: ”Varmvattnet räckte inte!”. En vecka senare hade vi fått en beredare med trehundraliters kapacitet installerad.

Amsterdam sent i november har inte riktigt samma charm som på sommaren. Det var flera år sedan man kunde sova i Vondelpark på somrarna. Då kunde man bo i parken, lämna sin sovsäck och packning under dagen och den stod orörd kvar när man kom tillbaka. På morgonen när man vaknade i sin sovsäck så väcktes man av att någon cyklade runt med en kille på pakethållaren. Denne plingade i en bjällra och ropade: ”Hasch – LSD, Hasch – LSD, anyone? Precis som Hemglassbilen nuförtiden. Då var det totalt fredligt och man fick sina frukostpannkakor, pannekoeken, serverade under bron. Ett par år senare när heroinet och de andra tunga drogerna kommit var friden borta och det var förenat med livsfara att sova i parken, men det fanns fortfarande fina klubbar som Paradiso att roa sig och lyssna på bra konserter på. I november var parken inte att tänka på och mitt vanliga Sleep-in var stängt för säsongen. Det som återstod var Röda lyktans kvarter, horkvarterens billiga hotell. I Amsterdams horkvarter sitter eller ligger flickorna i skyltfönster i gatuplanet och gör reklam för sina tjänster, bara hundra mil hemifrån men ändå så långt borta. Inte heller där var det lätt att hitta husly för det var fullbelagt överallt. Till slut lyckades jag få dela rum med Jorge, en kille från Spanien som deserterat från militärtjänsten i Francos fascistarmé. Vi träffades på ett fik och började prata om förtrycket i Spanien. Han var helt utfattig, och skulle om han blev utvisad till Spanien gå ett dystert öde till mötes. Han sålde hasch till turisterna mot daglig redovisning till en av traktens ligor, i bästa fall räckte detta till rumshyran och mat, i sämsta fall bara till hyran. Med min hjälp med halva hyran så blev utsikterna till mat för dagen genast betydligt bättre. Amsterdam var vad det gällde kultur en kosmopolitisk stad långt från småstaden Göteborg. Här kunde man utan svårighet hitta såväl spännande litteratur från hela världen som kinesiska penslar, rivtusch & rispapper, men under de fem senaste åren från mitt första besök 1969 tills nu 1974 hade stämningen ändrats på samma sätt som den ändrats från när jag senast var här i juli tills nu i november. Det som var den avgörande faktorn var de tunga drogerna. På gatorna i kvarteret dä vi bodde rådde det krigstillstånd mellan negrerna och kineserna om vilka som skulle kontrollera amfetamintillgången till hororna. Det förekom ingen skottlossning men knivarna var i flitigt bruk och ofta väl synliga. Frontlinjen gick i nästa gathörn, trettio meter bort. Vi bodde på kinesernas område, men farligt nära demarkationslinjen. Jag gjorde ju dessutom affärer i kineskvarteren så för att komma till den fina bokhandeln på Damrak där Blyths Haiku-böcker fanns fick jag ta stora omvägar runt negerkontrollerat område. Att det dessutom regnade mest hela tiden hjälpte till att skapa den rätta stämningen. En eftermiddag när jag och Jorge träffades på fiket vid vårt hotell, han efter att ha avslutat sitt värv, jag efter att ha hittat fina penslar och bra papper hos kineserna så hittade vi en helt utslagen ung flicka på trottoaren. Hon satt på marken och var i det närmaste okontaktbar. Vi kunde bara inte lämna henne där hon var. Hon var sexton, kanske på sin höjd sjutton år gammal och såg frisk och bra ut, men hon var helt apatisk. Vi smugglade med henne upp på rummet. Hon var frusen och avtänd. Jag behövde inte min sovsäck för jag hade ju en säng. Jag fick bäddat ner henne i sovsäcken med så mycket annat värmande över sig som det gick att hitta. När hon skakat och skakat länge och väl tvingade jag i henne en kaka svart Toblerone som jag köpt på båten för att hon skulle få lite energi och till slut somnade hon. Sent på natten gnydde hon och vaknade. Jag klappade om henne och gav henne mer choklad att äta och hon piggnade till och satte sig upp. Det enda ljus som lyste upp rummet var det blinkande neonljuset från strippklubben tvärs över gatan. Hon sa några ord på tyska, tackade för chokladen, smekte mina händer och strök med handen över min kind innan hon tog av sig tröjan på överkroppen. Hon tittade på mig utan att säga något, jag såg hennes flickbröst bli ömsom ljusblå och ömsom karmosinröda i neonets blinkande ljus. Hon trodde att priset för en, i det här fallet, livgivande svart Toblerone var ett knull. Jag bäddade varsamt ner henne igen.

På morgonen stack Jorge ut tidigt och han kom tillbaka med kaffe och smörgåsar med ost och salami. Än en gång fick jag motvilligt tacka för de mångåriga och träliga lektionerna i tyska. Vi fick veta att hon hette Gisela och att hon kom från Düsseldorf. Hon hade kommit hit med bil tillsammans ett gäng äldre kompisar för att köpa amfetamin. Någonstans på vägen hade hon tuppat av och blivit dumpad. En sextonårig flicka ensam utan pengar i en främmande storstad, detta fick mig som då bara var 22 att känna mig gammal och erfaren, men framför allt trött. Detta var inte rätt. Det var åt helvete. Vi gick ut på stan och käkade en Rijstafel på en indoneskrog och jag hittade en buss-station från vilken det gick en buss till Düsseldorf. Jag köpte en biljett till Tyskland och vinkade av Gisela när bussen gick. Det var regnigt och kallt i Amsterdam, sent i november.