FPM32 – Topless hos talibanerna

av Bo Ranman

Raksträckan var oändlig, de bägge Scaniabussarna rullade på, bredvid varandra, mil efter mil genom ökenlandskapet i södra Afghanistan. Vi var på väg mot nästa större anhalt som var Kandahar, och detta var nog den enformigaste delen av resan hittills. Den ena bussen var en högerstyrd buss från tiden med vänstertrafik i Sverige. De bägge chaufförerna Anders och Leffe körde i bredd och skickade ett räknehäfte mellan bussarna och spelade luffarschack, absolut ingen trafik i någondera riktningen. En folkabuss, med ett missionärspar från Götene på väg till Indien, körde strax bakom de bägge bussarna. De hade slagit följe med oss för att få skydd mot rövare och krigsherrar. Resonemanget var att våra stora bussar borde innehålla så mycket folk att de inte skulle kunna erövras utan förluster medan en liten folkabuss med två personer skulle vara ett lätt byte. Vi hade döpt folkabussen till Måns. På de senaste trettio milen hade vi mött ett enda fordon. En motorcykel och det var så sensationellt att vi stannade för att prata. MCn kom österifrån, dit vi var på väg, och framfördes av en liten och spenslig fransyska. Hon var anmärkningsvärt liten, inte större än en 13 – 14 årig flicka hemma i Sverige. Hon hade köpt motorcykeln, en Kawasaki, i Japan och tänkte köra den hem till Paris. Detta konstaterade hon som den naturligaste saken i världen. Det var tufft. Hon frågade om vi skulle köra över Khyberpasset, vilket vi skulle. ”Bon chance”, sa hon, ”det är krig där, själv har jag kört den södra vägen.” Det var värst, tänkte jag, ensam på motorcykel genom den Södra öknen. Det var där, för över tvåtusen år sedan, som Alexander den stores armé decimerades från trettiotusen man till tretusen. Den vägen skulle inte jag vilja köra. Än en gång önskade hon oss lycka till, hoppade upp på sin motorcykel och körde iväg mot ett avlägset Europa. Det var den enda människa som vi mött på hela dagen.

Kvällen innan hade några av oss blivit inbjudna i ett hem, i en liten by. När vi klev in i huset kom vi in i ett dunkelt rum, upplyst av en eldstad och en ensam lampa, bakom ett draperi fanns ytterligare ett rum. Vi pratade med några yngre män på farsi och på engelska, vi blev bjudna på te, rummet luktade lite av röken från eldstaden. Röklukten var aromatisk som om veden var något som påminde om ene. Några kvinnor såg vi naturligtvis inte till. De kvinnor som vi annars kunde se utomhus bar alla heltäckande burkha och man kunde inte ens ana ögonen bakom den virkade spetsen som täckte ögonöppningen. Här behandlades kvinnorna som husdjur. Under tiden som vi satt och pratade kom en man in i huset. Han var iklädd endast ett plagg av urblekt svart tunn bomull som mest påminde om en klänning. Dessutom var han barfota och solkig. Mannen sa ingenting till våra värdar, men de visade honom respekt. Han satte sig på huk på asiatiskt vis framför eldstaden och la en stor svart klump av hasch eller opium i utkanten av glöden. Han blåste lite på klumpen så att den började osa och en sötaktig doft spred sig rummet. Han tog fram ett 30 – 40 cm långt rör av vass och började dra in röken från klumpen. I en timmes tid satt han där och drog i sig röken och gick sedan lika stilla som han kommit. Strax därefter började männen som vi samtalat med att undra lite försiktigt om inte de unga kvinnorna i sällskapet skulle gå lägga sig, och dessa tyckte att det var nog ändå dags och drog sig tillbaka till vår buss. Jag och min vän Kjell stannade kvar för att se vad som skulle hända. När vårt kvinnliga sällskap gått så kom far i huset, klanledaren in i rummet och hälsade på oss. Han var klädd i en vacker grön klädnad och en mycket avancerad turbanliknande huvudbonad med en slinga som slutade i en knut som hängde ned på ena sidan. Det var uppenbart att han inte kunnat vistas i samma rum som de unga kvinnorna i vårt sällskap. Vi samtalade en stund och drog oss sedan tillbaka till bussen och berättade för de övriga vad som hänt sedan de gått.

Några timmar efter det att vi mött fransyskan stannade vi för en kissepaus i ett flackt och busklöst landskap. Det fick bli damer till vänster och herrar till höger om vägen. Det hade varit varmt, klibbigt och dammigt i bussen under dagen så Kerstin och jag bestämde oss för att fortsätta resan uppe på taket. Bussen hade ett rejält takräcke. På den främre delen av takräcket fanns det extradäck och reservdelar i metallförstärkta koffertar. Vi tog med oss en madrass inifrån bussen och klättrade upp på taket. Väl uppe gjorde vi det bekvämt för oss. Bakom koffertarna hade vi lä för fartvinden men det fläktade ändå svalkande. Avklädda allt utom trosor och kalsonger la vi oss tillrätta för att avnjuta den fortsatta färden. Vi solade, njöt av den svalkande vinden, den friska luften och varandras sällskap och efter någon timme eller så hade vi dåsat till och låg och sov. Plötsligt vaknade jag av att bussen hade saktat in och stannat. Jag reste mig upp på armbågen och spanade runtomkring. Bussen hade kört ned i en minidalgång och stannat vid en wadi, där hade man upprättat en vägspärr med en bom över vägen med beväpnade män som höll vakt. Vid sidan av vägen och wadin fanns en mindre by. Vår buss var sist och jag kunde se hur Anders som körde den första bussen precis hade kommit iväg med folkabussen Måns i släptåg, och hur Leffe som körde vår buss lämnade ut pengar till vakten. Bommen lyftes, Leffe la in ettan och bussen skakade igång. Då vaknade Kerstin till, reste sig och ställde sig på knä. Samtidigt som Leffe fick in tvåans växel på den gamla bussen fick männen syn på oss på bussens tak. En nästan spritt naken kvinna visar sig bland talibanerna i burkhaland. Begreppet taliban var kanske inte uppfunnit ännu men den inskränkta, reaktionära, muslimska kvinnosynen var densamma. De började skrika och peka på bussen. Samtidigt som några började springa efter bussen vilt skrikande så tog några av sig bössorna som hängde på ryggen. Leffe fick in treans växel och vi började få fart samtidigt som de fick upp bössorna på axeln och siktade. Kerstin och jag slängde oss ner på madrassen i samma ögonblick som Leffe fick in fyrans växel och bussen började få fart på allvar. Jag vet ännu i denna dag inte om några skott avlossades, men hade vi vaknat upp lite tidigare så kunde det ha gått mycket illa. Det var ju ansvarslöst och aningslöst av oss att visa sig nakna på det viset, men vi hade ju bara sett en fransyska på hela dagen, dock är en sak klar, toplesskvinnor går inte hem hos talibanerna.