FPM20 – Leo

av Susanne Andreasson Nilson 2010

Vägen var usel.
Den gamle mannen i vagnen kastades bakåt när ett av det stora hjulen tvingades upp på en stor sten som spolats fram av de häftiga vårregnen. Han kände sig öm, hungrig och dyster när hästparet stretade upp för den sista, mycket branta backen.

Vistelsen i Rom hade varit en besvikelse. Han hade trott att hans gamle vän Lorenzos son Giovanni skulle visa sig vänligt inställd och ge honom utrymme att utveckla alla sina projekt och visioner på plats, i Rom. Men, trots att Giovanni vid sin upphöjelse till påve tagit hans eget namn, så fanns det ingen värme i ”il Papas” röst när han bryskt avslutade den formella audiens som varit djupt förnedrande för faderns gamle vän och protegé. Med ett fribrev som gällde ”förfogandet och förvaltandet” av ett litet ruckel till stuga på en gudsförgäten kulle nära byn Castellina i Chiantidistriktet, och en pliktskyldig lyckönskan via en av Leo X:s kardinaler, skickades den gamle iväg från Rom med 20 späda olivträd fastsurrade bak på vagnen efter mer än 3 år av väntan. Den enda ljuspunkten var att han två dagar före sin avresa fått bud från Frans I, konung av Frankrike. I brevet stod att han var mer än välkommen till det franska hovet som för en tid framåt skulle befinna sig i södra Frankrike.

Vagnen stannade med ett ryck när de uttröttade hästarna kände plan mark under fötterna. Den gamle kastades framåt en sista gång, kravlade sig upp till sittande och tog sig så mödosamt ner ur vagnen. Francesco som suttit på kuskbocken i många timmar i den stekande solen, hoppade stelt ner och sträckte stönande på sig. De stod på en liten, stenbelagd gårdsplan som omgärdades av ett litet men välskött stenhus och ett fähus i trä. En hund skällde hysteriskt bakom den bastanta trädörren på stugans kortvägg när en av fönsterluckorna öppnades på glänt.
”Vem där?” en kvinnas ljusa röst hördes genom de grova brädorna.
”Två fridsamma män, trötta och hungriga vägfarare” sa Francesco och ansträngde sig för att göra sin röst så vänlig han bara kunde. De hade bestämt att inte genast avslöja för gårdsfolket att marken de bebodde hade skänkts åt den gamle – som själv var född i ett hus i utkanten av Vinci – av självaste påven i Rom.

Fönsterluckan drogs igen. Efter liten stund rörde sig den tunga dörren utåt, och en snövit rävliknande liten hund trängde sig ut, vilt skällande.

Kvinnan som kom ut och mötte dem var inte gammal men inte heller helt ung, och hennes hår var rikt och gult. Hon såg forskande på dem och ropade med hög röst, ”Federico, venne presto!” I sin högra hand bar hon ett vapen att freda sig med, en gammal svärdsklinga monterad på en lång trästång. Runt fähushörnet kom en ung man springande och stannade flåsande vid kvinnans sida.
”Guds fred min fru. Är detta den kulle som kallas Cornia? Den kulle som ägs av den heliga stolen?” frågade den gamle och gned diskret sin värkande rygg. Kvinnan nickade oroligt och svarade, ”Si, ja det är det, och vi är familjen Bianchi, min son Federico och jag, vi är de enda som bor här.”

Hon granskade dem noga, den gamle mannens långa vita hår och fårade ansikte, den yngre mannens grova drag men vänliga uppsyn, och bjöd dem så att stiga in medan pojken tog hand om hästarna. De bägge männen klev över den höga tröskeln, såg sig om i det mörka rummet och satte sig så tungt ner på bänken vid bordet.
”Nå, vad för er hit?” frågade kvinnan medan hon tog fram bröd, ett krus med olja och lite salt. Hon tvekade lite, sedan öppnade hon ett skåp och tog fram varsin mörkröd tomat som hon försiktigt lade framför dem.
”Min fru,” sa Francesco efter att ha underrättat kvinnan om påvens beslut, ”vi visste inte att denna gård var bebodd.” Han såg henne famla bakom sig efter något att hålla sig i, och ansiktet var blekt. ”Men, min vän här kommer att behöva någon som tar hand om huset åt honom när vi reser vidare, så vi…”han tystnade när hon böjde ner sitt huvud och slog händerna framför ansiktet.
Det tog hela kvällen för dem att få henne att förstå att det som hon alltid betraktat som sitt hem nu tillhörde den gamle man som satt vid hennes bord, men att de gärna såg att både hon och hennes son stannade på Cornia.

Hon hette Rosanna. Och som dagarna gick när våren gled över i sommar visste Francesco att det var henne han, utan att veta det, letat efter under hela sitt liv. Han sköt upp deras avresa gång på gång tills det stod klart för alla att han inte ville resa vidare, ville inte följa med till Frankrike och ville inte tillbaka till sin dammiga, igenbommade ateljé i Florens med alla dess oavslutade projekt. Han njöt av att sköta de enkla sysslorna på gården, njöt faktiskt av att slippa riva färg, spänna dukar, skissa och ändå alltid känna sig otillräcklig i jämförelse med sin mästare.

Färgen på Rosannas hår glänste i solen och vittnade om hennes anor från norr. Hennes föräldrar hade slagit sig ner på denna kulle mitt i det gamla Tusca, i ett av de obebodda ruckel som det fanns gott om efter pestens framfart. Fadern hade under hela sin barndom varit på resande fot med sina föräldrar som tillhörde ett stort gycklarsällskap, och hade som yngling träffat sin blivande brud långt uppe i norr. Rosanna hade vuxit upp med en bror som nu sedan länge var borta, lejd som livvakt av en rik silverhandlare och troligen stupad, och med sin mamma som under hela sitt återstående liv saknat Germanias högresta tallar. Pappan hade arbetat hårt och tvingat av jorden på kullens sluttningar det de behövde för att överleva. För att dryga ut kassan brukade föräldrarna ibland bege sig in till byn Castellina för att under några dagar roa befolkningen där med sina konster. Sin egen man hade Rosanna förlorat när deras pojke bara varit tio år, han hade fallit offer för rödsoten och tynat bort inför hennes ögon. I sju år hade hon och pojken själva klarat allt arbete på gården. Allt detta berättade hon under pauserna i arbetet då de alla satt tillsammans i skuggan vid cypresserna.

Den sommaren var även den gamle lycklig. Han steg upp tidigt och gick varje dag så långt han förmådde bland de långa raderna med vinrankor, vars gröna färg mörknade i takt med att dagarna gick. Gryningsljuset gjorde alla konturer mjuka och var milt mot hans annars så dystra sinne, och klara kvällar kunde han se blossen från den högt belägna staden San Gimignano dit pilgrimer kom under alla dygnets timmar. Han arbetade hårt, både med att hjälpa till att plantera olivplantorna de haft med sig från Rom, och efter att ha sett hur Rosanna och Federico slet med att få vatten till sina grödor – med att skissa på sitt nya projekt. Han hade en idé till en maskin som skulle använda vattnets egen dynamik för att underlätta bevattning av både vinrankor och olivträd. Den skulle i princip drivas av vattnets inneboende kraft och skulle underlätta oerhört för dem som året runt slet med att bevattna allt som växte på kullen. Han ville inte avslöja något om sina planer, så varje kväll gömde han sina skisser i den lilla ask av blyinfattat glas som han fått som delbetalning på en målning av en kund i Rom. Denna ask rymde också hans mest värdefulla tillhörigheter, en ring i guld med utsökt filigranarbete, och en liten grön sammetspåse innehållande tre ädla stenar. Asken satte han varje kväll in bakom en lös sten i murstocken i sitt lilla rum.

När kvällarna började bli kyliga visste han att det snart var dags att ge sig av. Francesco hade haft svårt att få det ur sig, men hade till slut erkänt att det han helst av allt ville var att stanna kvar, stanna på Cornia med Rosanna och leva en olivbondes enkla liv. Federico, som var full av äventyrlust och ville se världen, skulle bli den gamles ledsagare så långt som till Florens. Väl där skulle han hämta allt sitt guld från banken, avsluta sina affärer i staden och bege sig till Frankrike.

På morgonen samma dag han och pojken skulle resa skrev han ett brev till Francesco som han lade på bordet i sitt rum. Där stod var asken med ritningarna till bevattningsmaskinen låg gömda, och för säkerhets skull skrev han, som alltid när han ville vara försiktig, på sitt eget speciella sätt. Han hade också lämnat kvar guldringen och ädelstenarna i asken, och gladde sig mycket åt Francescos glada min när han läst meddelandet, hittat asken i dess gömställe och insett att han och Rosanna nu var ganska välbärgade.
Avskedet var smärtsamt. Troligen var det sista gången Francesco och mästaren såg varandra, och i bägges tankar rörde sig kring allt de utstått och upplevt tillsammans.
”Adjö min vän” sa Francesco och omfamnade den gamle. ”Hoppas att du finner det du söker vid franmannens hov. Du vet att du alltid kan räkna med en säng här, hos Rosanna och mig”. Den gamle förmådde bara nicka, kramade vännens arm och tog sig mödosamt upp i vagnen. Federico, som var ivrig att komma iväg, smackade åt hästarna och vagnen började rulla. ”Var försiktig min son! Kom snart hem igen!” Rosannas röst följde dem när vagnen försvann ner för den branta backen.
Efter middagsvilan samma dag städade Rosanna ur det lilla rum där den gamle bott. Hon log och skakade på huvudet när hon plockade ner allt han hunnit samla på sig – konstigt formade rötter, vackra stenar, ett käkben från en mus och en blå fjärilsvinge. På det lilla bordet låg också en papperslapp med något som såg ut som bokstäver, men som ändå inte var det. Rosanna kunde läsa till husbehov, men det som stod på lappen betydde ingenting, det såg hon. Så hon tog papperslappen och slängde den bland det andra skräpet i korgen som skulle tömmas i bränngropen. Hon sopade golvet och gick på lätta fötter ut ur rummet och bort till olivlunden där hon omfamnade mannen i sitt nya liv.