FPM18 – Stäppen

av Susanne Andreasson

Jag hade ridit långt, nästan tvärs över hela stäppen, när ditt rop hördes.
Min kropp kändes lätt och stark i den vita kyliga luften. Över mig välvde sig himlen, och inga ljud hördes utom hästens dämpade hovslag när den bar mig, timme efter timme. Inom mig var det lugnt, ingen tvekan, ingen oro. Det som låg bakom mig var borta, mitt mål var horisonten.
Så, plötsligt – en aning av ett ljud, långt bakom mig. Jag höll in hästen, väntade, med de mjuka tyglarna fast i min hand.

Igen, ett svagt ljud, ett rop vars enträgenhet förde det till mig i den klara luften och träffade mig rakt i hjärtat. Med en stark känsla av sorg tryckte jag mitt högra ben mot hästens sida och gjorde helt om.

Vägen tillbaka var svår. En pinande vind blåste upp sand och gräs som träffade mitt ansikte och mina händer. Ville inte, ville vända om igen, men din röst blev starkare, kallade på mig, vädjande, klagande.
Stormen tog i ännu mer och jag red in i en röd dimma av fin sand. Vindens ylande blandade sig med fragment av din förtvivlade röst, du vädjade och grät fram ord som nu nästan gick att förstå.

”Hon andas!! Herregud, hon andas igen!! Åh mamma, mamma åh, vi är här, allihopa hos dig, försvinn inte, du får inte, snälla…..”

Öppnar mödosamt ögonen och hör min dotters förtvivlade röst när jag sakta inser att den tunga rynkiga hand jag ser på den blå sjukhusfilten är min.