FPM17 – Känner du min morfar?

av Bo Ranman 2011

Luften i Banco Amazonicos lokal var kvav och tung. Vi hade redan väntat i över en timme på att det skulle bli vår tur detta efter att första ha blivit avvisade från Banco Continental som inte ville befatta sig med våra checkar. Den korrupta och ineffektiva byråkratin i Peru tärde på tålamodet. Larmet från Pucallpas gator trängde in genom de öppna dörrarna och fönstren. Pucallpa var och är en dammig gränsstad mot vildmarken, snabbt växande, stökig och med många invånare som öppet bar vapen, en myllrande hamnstad vid Ucayaliflodens strand. Vi väntade på att få växla in våra dollarcheckar för att kunna betala ut utbildningstipendier till shipibostudenter och för att öppna ett konto från vilket studenterna kunde få fortsatta utbetalningar under det kommande året. Efter att ha väntat i något som kändes som en evighet blev det slutligen vår tur och sedan vi förhandlat med bankkamreren skulle våra checkar accepteras. Vi skrev på checkarna. Men då var det problem igen, bankmannen godkände våra namnteckningar på tre av checkarna men inte på de andra tre, detta trots att han sett oss skriva på dem. Det var väl här som den obligatoriska mutan skulle ha betalts ut, men vi bad istället att få tala med bankchefen och strax blev det problemet löst bara för att strax följas av nästa. Vi ville ha 1000 US dollar utbetalda i peruansk valuta, de resterande pengarna ville vi sätta in på ett konto som skulle disponeras av stipendiatkommitténs ordförande. ”Men det är ju en NATIVO!!! Det är omöjligt”, utbrast bankmannen och man förstod på hans minspel att en shipibo, en av ursprungsbefolkningen, var att betrakta snarast som intressant del av det lokala djurlivet. På nytt fick vi tillkalla chefen och förhandlingarna fortsatte. Att den student som vi föreslagit skulle få öppna ett konto var uteslutet men vår följeslagare Guillermo Arevalo kunde kanske få öppna ett konto, han var visserligen också shipibo men han var anställd av en svensk läkare som bankdirektören var bekant med och man fick anta att denne läkare kunde ansvara för Guillermo. Lite som ett husdjur kanske? Guillermo ledde organisationen AMETRA, som tillämpade traditionell örtmedicin, med hjälp av svenska biståndspengar, bland shipibofolket. Han forskade tillsammans med den svenske läkaren Anders Hansson på de verksamma substanserna i de växtmediciner som shipibo använde. Vi kom överens om att Guillermo skulle ansvara för bankkontot och började skriva ut handlingarna. När vi kom till rutan för Guillermos yrke exploderade banktjänstemannen ånyo. Guillermo utbildades till sjuksköterska i Brasilien, men hans yrke här var Curandero, vilket betyder helare eller shaman. När det blev protester mot den titeln härsknade Guillermo till och ändrade sin titel till Brujo, trollkarl, och så fick det bli.

Något matta lämnade vi banken. De tusen dollar som vi växlat in i peruansk valuta fyllde en hel resväska. Vi förflyttade oss som ett något absurt följe längs Pucallpas gator. Först gick Guillermo följd av Thomas som höll den gamla läderresväskan i famnen, några färggranna sedlar stack ut under väskans lock. Vid Thomas bägge sidor gick de bägge unga shipibostudenterna, sist av alla gick jag beväpnad med megastor machete. Det var som klippt ur en dålig äventyrsfilm och värre skulle det bli. Vi var på väg till en bar där vi skulle betala ut stipendier för den innevarande terminen till ett antal studenter. Jag passerade barens pärldraperi sist av vår grupp och kom in i enkel bar, en bardisk, några enkla bord och pinnstolar. Ett par grabbar som satt vid ett av borden fick ögon stora tefat när Thomas öppnade resväskan som var överfylld med sedlar. Själv höll jag vakt vid den ena av barens två dörrar. I lokalens ena hörne stod en gammal Würlitzer jukebox som med sprucken högtalare vrålade ut en spanskspråkig version av den gamla rockklassikern Good Golly miss Molly. För mig kändes det som om jukeboxen stod och hoppade. Hela scenen var som om den vore klippt ur den sämsta tänkbara amatöractionfilm. Pengarna fördelades och kvitterades. Stipendiatprogrammet hade sin gång och åren gick. Flera av dem som var stipendiater då blev så småningom lärare, sjuksköterskor, jurister osv. En del av dem är nu 25 år senare invalda i kommunfullmäktige, regionparlamentet någon är borgmästare och deras barn har fått möjlighet att studera.

För ett par år sedan så reste jag och min fru Annika runt på det andinska höglandet i Ecuador. Det vi såg där var kanske inte ett välfärdssamhälle, men det fanns fungerande skolor, vårdcentraler & annan infrastruktur. Ursprungsbefolkningen i området var i huvudsak mejeribönder och hade uppnått ett relativt välstånd och de hade rösträtt i ett demokratiskt samhälle.

Nyligen så chattade jag med en ung shipibokvinna på Facebook. Hon hade ”addat” mig för mitt namn var känt bland hennes folk. När jag frågade efter mina gamla vänner så svarade hon förvånat: ”Känner du min morfar?” Nelcy som den unga kvinnan heter bor i huvudstaden Lima och studerar IT-teknologi och hon kan nu chatta med mig i realtid. För bara 25 år sedan tog det tre till fyra månader att få fram ett brev till hennes föräldrar och av det peruanska samhället betraktades de inte ens som fullvärdiga människor.