FPM13 – Tillbaka till Slagfältet

av Susanne Andreasson Nilsson 2011

Det som skulle bli jag var långt långt bort, tumlade i rymden med stjärnornas barn och ville egentligen inte alls att den långa vilan skulle vara över. Jag kände av ledsagarnas önskan att hitta mig långt innan de fann mig, och vänligt men bestämt inneslöt mig i sin varma men allvarliga cirkel. Där hade jag befunnit mig så många gånger förut och visste vad det var de skulle säga mig, och att förberedelserna skulle pågå tills jag helt och fullt accepterat alla villkor och allt det som låg framför mig. Men just nu spjärnade jag emot när minnet av all smärta, både förfluten och kommande, genomträngde min rymd. Jag ville fly, fly till vidderna av pärlemorskimrande stoft och urhavets blå famn.

Med ömsint enträgenhet vaggade de mig, mejslade ut det som låg i min väg, fick mig att inse ofrånkomligheten och möjligheterna. Kanske skulle det ändå kunna lyckas denna gång, kanske skulle vägen ner i den stora sömnens land äntligen kunna leda hem, och den ofattbart långa exilen vara över.

Allra sist gav de mig bilder, bilder som skulle bli drömmar som skulle kunna hjälpa mig att minnas mitt uppdrag tvärs igenom åren och de dimmor som alltid låg täta i området av grymhet och skönhet.

Och så kom stunden, det ögonblick då förbindelsen måste etableras. Medvetandet måste förminskas och den långa period ta sin början, som i sig bar möjligheten till ett riktigt uppvaknande. Som alla de andra gångerna var hoppet starkt både hos mig och mina ledsagare att denna gång skulle allt bli annorlunda. Denna gång skulle inte bara leda till ännu djupare sömn.

Allt är rött – pulserar, slöjor av rosa trygghet, omgiven av trånga vackra väggar lever jag i ordlöshet. lyssnar till dämpat mummel, rullar runt, aldrig hungrig, allt är perfekt varmt fullkomligt, njuter ler suger smakar, älskar allt. Trygg omsluten lycklig vilar jag i det röda… men något säger mig att ett svek närmar sig …väggarna klämmer mig …nej vill inte, måste, rädsla! rytmisk smärta, kläms trycks tvingas, vill vara kvar i det röda! smärta! pressas…

Vitt skärande ljus, kallt livrädd ensam, höga ljud, knivskarpa röster, kallt ljust vill inte, förtvivlad…

En annons i morgontidningen under rubriken ”födda”:

”En flicka
vår dotter och Kajsas lillasyster
Lars och Petra Lindblom”