FPM12 – Det röda huset

av Simone Ek 2011

I februari i år flyttade vi – min man, yngsta dottern och jag själv – till ett gammalt hus på landet. Vi var på mäklarvisning i september förra året, och föll genast för det hemtrevligt faluröda trähuset, med vita knutar och flera roliga tillbyggnader. Vi blev jätteglada när vi fick det vinnande budet och lyckades få köpa huset, till ett pris som vår högst begränsade familjeplånbok klarade av. Förra ägaren, fru Larsson, hade bott där i tjugo år. Hon var ledsen över att behöva lämna sitt kära hus, men eftersom hon tio år tidigare hade drabbats av reumatism, hade det till sist blivit för mycket för henne med allt som skulle fixas och underhållas. Hon tog med sig sina älskade katter och flyttade till en lägenhet någon mil därifrån. Innan hon flyttade ut – och vi in – hann vi emellertid, i första hand av praktiska skäl, hälsa på henne flera gånger. Varje gång detta hände satte hon på kaffehurran i det gamla köket och vi bidrog ofta med bullar eller något annat gott att sätta tänderna i. Under dessa besök hann vi bli riktigt goda vänner. Anna-Karin, som fru Larsson heter i förnamn, berättade gärna vid fikabordet om husets historia och tidigare ägare. Vi var idel öra, fängslade av hennes goda berättarteknik.

En av de historier som fascinerade oss allra mest var den om det unga par som en gång byggde huset. De gifte sig 1936 och hade två år senare turen att komma över en tomt i skogsbrynet, med utsikt över hagar och ängsmarker och delvis också över Storåns dalgång. Där byggde de sig ett litet hus i två våningar, med tre rum, ett litet kök, källare och en kattvind. Mannen byggde till största delen huset med sina egna händer. De bodde i huset i något år innan första barnet, en pojke, föddes. Två år senare kom hans lillasyster och familjelyckan var fullkomlig. Endast ett par år därefter skulle den dock komma att grumlas. Mannen i huset – som var känd för sina vackra ögon, vilka hade en ovanligt klarblå färg och kantades av långa, mörka ögonfransar – råkade komma i vägen för ett par slagskämpar på bykrogen och fick ena ögat utstucket av en hovkrats. Detta innebar att han var tvungen att skaffa sig ett porslinsöga, om han inte ville gå omkring och skrämma slag på folk med sin tomma ögonhåla. Men ett konstgjort öga kostade en hel del på den tiden, före sjukvårdsreformer och subventioner, och det grävde ett ganska djupt hål i familjens kassa. Sedan förlorade mannen sitt jobb, eftersom arbetsgivaren inte ansåg att han kunde sköta det tillräckligt bra, med sin endimensionella syn och sitt begränsade synfält. Dessutom skavde ögat i hans ögonhåla. Det satt inte heller riktigt rakt, vilket gav intryck av att han var skelögd. Folk i byn, som inte begrep bättre, skrattade och viskade bakom hans rygg. Allt detta blev till slut för mycket för den tidigare så beundrade mannen, som nu blev djupt deprimerad. Efter den första tiden av tystnad, inbundenhet och grubblerier, började han istället successivt få alltmer tendenser åt det koleriska hållet. Han skyllde sina tillkortakommanden på hustrun och barnen och snäste och fräste åt dem närhelst de kom i hans närhet. Efterhand tillbringade han alltmer tid med busarna på bykrogen och gjorde på så vis slut på det sista av familjens små besparingar, inklusive hustruns farsarv. Detta var, så att säga, den sista spiken i den äktenskapliga kistan. Nu hade frun fått nog. Hon ville skiljas. Detta, i sin tur, ledde till att makens aggressiva beteende eskalerade ytterligare, och utökades med svartsjukescener och handgripligheter. Nu slog han både fru och barn, såväl med blotta händerna som med diverse tillhyggen. Deras hyggliga grannar plågades av att höra de hårda orden, slagen och den förtvivlade gråten, dag som natt. De ville nog gärna hjälpa, men de visste inte hur. Mannen var känd för att vara ”stark som sju oxar och envis som lika många åsnor”, och när han nu till råga på allt – från att ha varit en vänlig själ – verkade ha blivit bindgalen, vågade ingen gå i vägen för honom. Livet var ett helvete i det lilla faluröda huset. Så en dag var det plötsligt över. Allt blev tyst och lugnt igen. Inga skrik hördes längre eka över ängarna, och grannarna började försiktigt närma sig huset från olika håll. Därinne i köket stod hustrun lugnt och rörde i soppgrytan medan barnen snällt lekte på golvet vid hennes fötter. Grannarna fick veta att maken hade lämnat hemmet under natten och att han sagt att han aldrig skulle komma tillbaka. Vilket han, till allas stora lättnad och förvåning, heller aldrig gjorde. Ett par år senare fick frun, trots att mannen inte fått säga sitt, igenom skilsmässan, och gifte strax därefter om sig med bysmeden, en stark och hygglig karl som hade sitt på det torra. De levde sedan lyckliga i många år och fick även ett par gemensamma barn. Smeden byggde ut husets kök, som hustrun alltid ansett vara för litet, och utökade det med en separat matplats, delvis avskild från själva köket med en liten mellanvägg och ett par över- och underskåp. Han gjorde även en tillbyggnad, som inrymde ett rum åt de minsta barnen. I början av sextiotalet sålde de huset till ett ungt par från trakten, som väntade sitt första barn. Själva flyttade de till en modern lägenhet i en av Göteborgs nybyggda förorter.

När sedan vi – nästan ett halvt sekel senare – flyttade in i huset, ville vi renovera och fräscha upp det något omoderna köket. Dessutom tyckte vi att det kändes lite trångt, och ville hellre integrera matplatsen med köksdelen. På så sätt kunde vi vid behov duka långbord därute – något som kan komma väl till pass, när man har många barn och barnbarn. Min make, som är en handlingens man, monterade följaktligen ner skåpen och slog ner mellanväggen med en slägga – ett hårt arbete som dessutom höll på att stå honom dyrt, eftersom det visade sig vara en bärande vägg. (Ritningarna till sådana här gamla hus är ofta väldigt knapphändiga.) Nåväl, bäst som han stod där och bankade föll något, som såg ut som en liten del av väggen, ner på golvet med ett skramlande ljud. Det visade sig vid närmare påseende vara en liten plåtlåda med en gammaldags bokmärkesängel klistrad på locket. Skrinet var låst och nyckeln syntes inte någonstans. På kvällen, när vi var färdiga med dagens måsten, samlades vi alla tre nyfikna runt den lilla lådan. Kunde det vara en skatt? Några undangömda pengar eller smycken, kanske? Maken plockade fram en liten hammare och ett stämjärn och slog till en enda gång, vid lockets kant. Skrinet öppnade sig och uppenbarade därmed svaret på en sjuttiofem år gammal gåta. Det innehöll en liten mängd aska, en vigselring, samt en vit porslinskula, med en rundel i en ovanligt vacker, klarblå färg.