FPM09 – Eldprov

av Susanne Andréasson Nilson 2010

Alice gjorde sin hand så liten hon kunde, och den gled lätt in. Det var en förvirrande känsla att försöka förstå vad det var fingrarna kände i det varma mörkret. Fingertopparna nuddade något hårt och glatt när krampen kramade hennes underarm med förbluffande styrka. En känsla av panik steg i henne när hon kände att armen satt helt fast. Så mjuknade trycket runt hennes arm gradvis, och hon fortsatte att med slutna ögon koncentrera sig på vad det var hon kände. Hårt och mjukt rörde sig fölet under fingertopparna, och hon sa med gråten i halsen:
”Vad ska jag göra, jag känner inte framhovarna någonstans!”. Nästa sammandragning fångade åter hennes arm i ett skruvstäd och fick stoet att stöna. Fölets runda bakdel pressades mot hennes hand och mannens bekymrade ögon mötte hennes, och han sade:
”Du måste längre in, förbi kroppen, känn efter hovarna så långt in du bara kan”.
Hennes mors starka armar omslöt henne och en mugg med varmt öl fördes till hennes läppar. ”Drick käraste, jag vet att du klarar det” viskade modern. ”Efter nästa värk tar du tag om framhovarna och släpper inte taget, vad som än händer”.

De hade kommit springande, hennes mor och Michiel, tvärs igenom folkvimlet trängde de sig. Alice hade just tagit ut en omgång stora brödkakor och lagt dem på en bädd av björkris för att svalna. Det var mitt på dagen, och doften av nygräddat bröd lockade hungriga marknadsdeltagare att trängas runt henne. Michiel kröp under bordsskivan för att nå fram till henne. ”Du måste komma fort! Fölet ligger fel på något sätt och alla andras händer är för stora, kom!” Alice släppte brödspaden. ”Men…mor då?” Hon vände sig mot sin mor som stod på andra sidan folkhopen och vinkade åt henne att komma. Då mindes hon. Modern hade skadat armen så sent som förra veckan i de hektiska förberedelserna inför marknaden. Hon hade burit en för tung börda och nästan fått axeln ur led, och kunde därför inte hjälpa till med något som krävde små men starka händer. Alice slet av sig förklädet och trängde sig fram genom hopen som nu ansatte Michiel för att få köpa bröd.

Stoet låg på sidan. Den svarta hårremmen på hennes väldiga mage glänste av svett. Andningen var plågad, och vid varje sammandragning stönade hon högt. Fölet låg fel, med bakdelen först, och Hentricks ansikte vittnade om att chanserna att klara både sto och föl var små. Alice vilade pannan mot den enorma bakdelen och kände det som om armen skulle gå av när ytterligare en värk kramade den. Hon var beredd precis när den klingade av, tryckte med all kraft in armen ända till armhålan, och fick äntligen tag om en av framhovarna. ”Jag har hittat den ena!” sa hon och stönade av ansträngning. ”Bra flicka lilla, dra nu allt vad du kan, försök få med dig den andra hoven också!” Han lutade sig över henne som för att ge henne av sin styrka. ”Dra nu, dra!” Och med en underlig ålande rörelse och ett knyck som fick stoets mage att bölja, hände det som ingen av dem egentligen trott skulle vara möjligt. Alice drog ut sin arm, och de små framhovarna blev plötsligt synliga utanför stoet. Sedan hände allt på en gång. Fölets nos blev synlig, huvudet med bakåtstrukna öron och så kom hela kroppen i en enda sammanhängande rörelse som fick stoet att kvida. Alice hann känna en oändlig lättnad innan allting omkring henne blev vitt och hon sjönk ihop i sin mors famn.