FPM07 – Sjunde terroristen

av Dag Persson 2010

– Eftermiddagen?! Är du dum i huvet? Klockan är ju för fan tjugo över tolv!
– Förstår du inte vad jag säger? försökte jag igen. Oavsett vem som frågar så har jag varit hemma hela eftermiddagen.
Hon slängde på luren. Jag frös. Det var det andra misslyckade samtalet på en kort stund. Nu trodde jag på allvar att jag skulle bli galen, att chocken skulle komma. Först Mary den djävla idioten som behandlade mig som en skit. Och nu var min flickvän rosenrasande på mig, vilket jag kunde förstå. Någonstans hade det gått snett. Helsnett! Och jag visste vad. Och när.

Det hela började när jag gick tidigare från jobbet. Det var för att få träffa Mary. Hon var hemma för första gången på nästan ett år och menade att hon var tvungen att få se mig. Bara för en stund. Jag visste vad en stund betydde och stack mot hennes hotell strax efter lunch. Mary bodde alltid på hotell när hon var hemma i sin födelsestad. Föräldrarna fick hälsa på i hennes svit, eller så bjöd hon ut dem på de finaste restaurangerna.

Sheraton Plaza låg invid centralstationen. I foajén låg ett exklusivt shoppingcenter med flera restauranger och barer. Rumsnumret 702 hade helt bleknat på handen men jag hade upprepat det för mig själv tillräckligt många gånger för att någonsin kunna glömma det. Det fanns ett par hissar direkt till vänster och det var när jag tryckte på knappen som det hände.

En hissdörr öppnade sig och en man utrustad med automatvapen kastade sig ut framför mig. Han gick ned på knä, tog sikte och avlossade en kulkärve. Det slog lock för öronen. Han pressade sig mot väggen, vände sig mot mig och sa:
– Akta dig! Jag måste försöka en gång till. I nästa ögonblick började det smälla igen. Bitar av murbruk sprutade omkring oss och i hissdörrens plåt öppnade sig en rad med hål. Mannen vid min sida besvarade elden. Först en gång. Så slog kulorna in i väggen bakom oss igen. Jag stod som förstenad. Det ryckte till i honom när han blev träffad men han slängde ändå iväg ett skot till.
– Jag fick honom, sa han. Han blundade och gled långsamt ihop till en hög sittande lutat mot väggen. I sin ena hand höll han sitt vapen och med den andra drog han mig intill sig.
– Se till att han är död, sa han klart och tydligt. Han öppnade ögonen såg på mig och fortsatte:
– Det är Bill Gorman, fattar du? Han får inte komma undan.

Alla vet vem Bill Gorman är. Alla visste vad oljeutsläppet hade inneburit för planeten. Jag hade själv förbannat honom, hans oljebolag, alla oljebolag, all olja. Jag hade stängt av teven för att slippa bli mer förbannad och ledsen. Jag hade slutat bry mig om alla fåglarna, all växtlighet och hela det ödelagda havet. Många hade nog gjort det samma. Tyvärr hade många slutat bry sig redan innan de förstått hur illa det var.

Jag tog vapnet ur mannens hand. Jag hade aldrig hållit i något liknande. Jaktgevär hade jag skjutit med för länge sedan och antog att det bara var att sikta och trycka av. Jag pressade kolven mot skuldran och först nu såg jag vad min nyblivne vän skjutit emot. Uppe på en avsats mellan en bar och något som liknade en hårsalong hukade två män. Den ene hade en pistol i handen och intill dem låg ytterligare en man. Innan jag förstått vad jag gett mig in på började det smälla igen och murbruket yrde. Skotten kom inte från avsatsen. Längre bort i foajén siktade en polis på mig med sin pistol. Jag siktade på honom men innan jag hunnit krama avtryckaren flög han omkull och det hördes nya skott. Fler poliser kom springande och de började skjuta in i hotellet och eldgivningen besvarades från flera håll men jag såg inte dem som sköt.

Några steg bort stod en grupp fåtöljer och en fontän med palmer runt. Där tog jag skydd medan skottlossningen fortsatte. Vid entrén fanns nu en mängd beväpnade poliser. De bägge männen var kvar på avsatsen. Mannen med pistol talade nu i mobil. Den andre – det var Gorman!

Nu förstod jag vad jag gett mig in på och att jag skulle ha svårt att levande ta mig ur det. En mesig kock som gapade över mycket över världens orättvisor. Mest över dem som drabbade honom själv. Här stod han i begrepp att försöka döda en av modern tids mest hatade människor. Jag satte armbågen till stöd emot fontänen och placerade Gorman mitt i siktet.

Att jag träffade rådde det ingen tvekan om; oljemiljardären föll över ända och den beväpnade mannen slutade att tala i telefon och började skjuta åt mitt håll. Det gjorde också poliserna. Bitar av fontänen och palmerna lossnade och det skvätte vatten i ansiktet på mig. Men jag kramade avtryckaren igen och igen. Mannen med pistolen följde Gorman liksom två av poliserna. När skotten tog slut tänkte jag först att se om min vän vid hissen hade fler. Men istället slängde jag geväret ifrån mig när jag upptäckte att det låg flera personer på golvet mellan fåtöljerna. De stirrade på mig.
– Ursäkta, sa jag och gled in genom en dörr märkt trappor.

Mary öppnade nästan samtidigt som jag knackade.
– Var har du varit? Jag har väntat över en halvtimma.
– Sorry! Jag blev uppehållen av en viktig grej, svarade jag som om det verkligen var det. Nu kommer chocken, tänkte jag. Men den uteblev. Istället tog en annan känsla över: Mary! Varför fortsätter jag att träffa henne? Hon kan vara hur världsberömd som helst, men hon har bara mig som någon slags uppvärmning. Eller kanske inte. Av någon anledning ville hon alltid träffa mig när hon uppträdde hemma eller någonstans i närheten. Och det var ungefär samma visa varje gång: jag fick besöka henne på hennes hotell, vi drack champagne och älskade. Det slutade alltid med att hon grät och talade om hur mycket hon saknade sin ungdom, och mig, och hur jobbigt allting blivit, att hon inte kände sig hemma någonstans.

Hon hade inte hört skotten. För innan jag gav mig av några timmar senare, medan vi delade på ett fat snittar och ännu en flaska champagne som Mary ringt efter, bröts teveunderhållningen av en extra nyhetsutsändning. Fantombilden man redan tagit fram av den sjunde terroristen liknade mig bara en aning. De övriga sex var döda liksom lika många poliser och säkerhetsmän.
– Det är ju här! utbrast Mary mellan tuggorna. Här på hotellet och här ligger vi och vi och bara har det bra. Rätt åt den där Bill Gorman. Synd om poliserna. Jag hade torkat hennes tårar och hon såg gladare ut än jag var van vid.

Jag fick legitimera mig två gånger för att få komma ut från hotellet. Överallt stod allvarliga poliser. Och jag försökte att lägga till en min av medkänsla. Jag tyckte synd om dem som dött, om deras familjer. Men nu var det som det var.

På bussen hem bestämde jag mig för att ringa min flickvän. Men jag ringde Mary först. Hennes svar när jag bad henne att hon skulle säga att jag varit hos henne hela eftermiddagen var kort och klart:
– Är du dum, eller?