FPM06 – Hos Kalle! Vilken Kalle? Jo Kalle! Vilken Kalle? Hos Kalle-Kalle-Kalle-Kalle på Spången!

av Ulrika Fredriksson

Bredvid hotellet Henrik VIII i slutet av gatan Leinster Gardens, i stadsdelen Paddington, i London, i England, ligger en restaurang. Det första man ser av den, när man kommer gående längs vita stenhus och kikar mellan lummiga buskar som växer ut över trottoaren, är en stor grön skylt. Skylten föreställer med röda bokstäver om ett utländskt namn, Zorbas, och under rubriken berättas att här finns både kebab och andra maträtter som räknas i den kategorin.

Men när man kommer närmare förändras intrycket. Plötsligt kan man urskilja, på en skylt innanför fönstret med blå bakgrund och röd text, orden Kalle på Spången. Väl framme vid byggnaden kan man gå runt hörnet och får då se ett stort plakat med samma färger som den tidigare, och även samma text, men dessutom en tecknad bild på den välkände och ursvenske karaktären Kalle på Spången, tillsammans med orden Edvard Persson wine and spirits. I hörnet av ett fönster hänger en gammal och smutsig svensk flagga.

Man börjar undra vad det här är för ställe, vilken skylt skall jag gå efter och vilken mat kan det serveras här? De frågorna kommer man dock aldrig att få besvarade, för restaurangen Zorbas, eller Kalle på Spången, är lika död som cementen den är byggd av.

En sen kväll lämnade den sista personen Kalle på Spången för alltid. Han ställde upp alla stolarna på borden, resten lät han vara som det låg; i fönstret finns utplacerade vitlökar och flaskor med olja och vinäger för att skapa en stämning. Sedan gick han ut och stängde dörren efter sig, och låste. Efter det försvann han för att aldrig komma tillbaka och låsa upp.

Tittar man således in genom de stora fönstren som tillhör Kalle på Spången ser man de traditionella pinnstolarna i trä som är vända upp och ned och vilar på borden. Allt är i mörkt trä, och täckt med ett tjockt lager damm. Sedan ser man växterna som står i klungor vid fönsterkarmarna, de är sedan länge bruna och torra, uttorkade och döda. Har man nu inte tappat intresset utan står kvar vid den folktomma restaurangen och kikar in genom de dimmiga glasrutorna, kan man inte undvika den gigantiska högen av oöppnade brev. Vita, ljusgrå och beiga överlappar de varandra och bildar ett talande mönster som täcker både dörrmattan (som förmodligen finns under) och en bra bit av golvet. Alla dokument är kuvert, i olika storlekar och former, de är alla prydda med samma adress, de flesta av olika handstilar. Ett gult sticker ut särskilt med de angelägna ordet IMPORTANT, textat med versaler.

Efter den ganska överväldigande synen av oläst och obesvarad post sneglar man efter fler detaljer; var man nyfiken tidigare, är det ingenting emot vad man är nu. Så ser man vitlökarna som jag tidigare nämnde. De ger en snar idé om hur länge Kalle på Spången varit övergivet, för livet som ska finnas under skalet för att skapa smak och doft, är sedan länge mumifierat. Bredvid löken står små kuriosaartiklar, någon liten porslinskock, en anka i samma material, och så en droppformad flaska som är till hälften fylld av en mörkare, brun vätska.

Det är svårt att se mer, det är dunklare längre in i rummet. Men man tittar noga för man undrar så oerhört, vad som hände med Kalle på Spången, på en avsides gata i London.