FPM05 – Att vara en människa

av Bo Ranman 2010

Mörkret är kompakt. Det är mer kompakt och ogenomträngligt än något mörker jag hittills har upplevt. Även mitt ute på havet långt ifrån land när molnen döljer månen och stjärnorna finns det någon fosforens ifrån en vågkam eller liknande. Här är mörkret kompakt, det finns inte en glödlampa på hur många mil som helst. Sakta, sakta blir mörkret tredimensionellt. Ett prassel i buskarna framför mig, några vingslag och ett rassel i träden högre upp. Ljuden tillför en ny dimension, det är inte längre ett platt mörker. Nu hör jag hur en jaguar ryter till en bit bort och ett större djur flyr undan med ett brak och kvistar som bryts. En apa tjattrar i träd i närheten och ljudet från en flock papegojor som lyfter från ett träd hörs som ett rasslande. Alla dessa regnskogens djur har trängts ihop på de här kullarna och här finns många fler djur än vanligt för de har ingen annanstans att ta vägen. Hela deras värld ligger under vatten.

När min svenske kollega Thomas och jag några dagar tidigare flög över området så såg vi ett område stort som hela Småland och Västergötland tillsammans som stod under vatten. Trädkronorna stack upp över jämn gråbrun vattenyta. I byarna var det endast husens palmbladsklädda tak som syntes över vattnet. ”Es una inundación grande” sa vår följeslagare Guillermo. De årliga översvämningarna är värre än någonsin på grund skogsavverkningarna uppströms den stora floden Ucayali. Guillermo Arevalo är shaman, upplärd av sin far och kanske shipibofolkets främste. Han är dessutom utbildad sjuksköterska i Brasilien. Han är vår vägvisare och ledare för det örtmedicinprojekt som vår förening finansierar.

Plötsligt blir mörkret plattare och flyttar sig undan en bit. Bakom mig tänder man en rad facklor som lyser upp en lång, byggnad utan väggar. Taket består av palmblad och golvet som befinner sig en dryg halvmeter över marknivån är gjort av flätade barkstrimlor. Alla hus i byn saknar väggar för att den svalkande luften skall kunna röra sig fritt. Just det här huset är det största i byn och fungerar som lager för skördad majs och som undervisningslokal för barnen. Thomas ropar på mig och jag återvänder från skogsbrynet och går in mot byn.

På det kommande mötet skall Thomas och jag skall förklara vårt ärende i byn. Vi tänker berätta att vi skall utvärdera förutsättningarna för ett större brunnsborrningsprojekt som skall förse byarna med rent dricksvatten.

Hela byns befolkning samlas i och runt skolhuset, facklornas fladdrande sken är den enda belysningen. När alla samlats och byledningen hälsat oss välkomna och Guillermo tackat för detta så börjar vi med att presentera oss själva. Vi pratar spanska och Esaias byns ”promotor de salud” tolkar till shipibospråket. Thomas börjar med att presentera sig och tala om varifrån vi kommer. Uppmärksamheten är total, alla är tysta och det enda som hörs är kvällsvindens rasslande i palmbladstakets kanter. Regnskogens ljud är avlägsna. Det blir min tur att presentera mig. Jag börjar med att tala om vad jag heter, och genast avbryts jag av fniss och några återhållna skratt. Sedan hör jag hur någon säger ”Bo?” och det upprepas från mun till mun; bo. bo, bo, bo, bo, bo, och ljudet sprider sig ända ut i mörkret bortom facklornas ljussken. Det låter som om grodorna i en träskmark håller konsert. Jag kommer av mig lite, men fortsätter strax med att berätta att jag jobbar som lärare och att skolbarnen i hela vår kommun har arbetat ihop pengar till ett biståndsprojekt som vårt lands regering stödjer etc. Thomas fyller på och berättar om brunnsborrningarna, Guillermo tar vid och pratar om det hälsovårdsprojekt med medicinalväxter som byn är starkt involverad i. Under tiden funderar jag vad som kom hela byns befolkning att skratta och upprepa mitt namn. De reagerade inte på Thomas namn. Ok, tänker jag Thomas finns i bibeln, de kanske har hört det namnet förut, men ett vikinganamn som Bo det känner de ju knappast till. Jag tänker detta för man vill ju ha en förklaring till det som sker, men jag hade ju naturligtvis inte förstått någonting överhuvudtaget.

Senare när jag lärt mig mer av shipibospråket och om deras kultur så började jag att förstå sammanhangen. Shipibofolket benämner sig själva, som så många andra ursprungsfolk, som ”människor”. De relaterar sig till sitt totemdjur den lilla shipin, en liten apa med vit mustasch. Bo betyder helt enkelt människa eller människor och de är shipi-människor, Grannfolket Conibo är Coni-människor och Coni är den elektriska ålen i floden. Den lilla shipin har en vit mustasch och liknar någon som druckit filmjölk ur en skål. Nu är kanske inte filmjölk något som förekommer här i regnskogen, men väl den lokala berusningsdrycken masato. Masaton bereds genom att man fyller en stor keramikkruka med kokt vatten. Sedan hackar man maniokrötter i bitar och fyller på i krukan slutligen tuggar kvinnorna maniokbitar och spottar dessa i krukan, detta för att få igång jäsningsprocessen. Efter tre dagar silas brygden av och man får en dryck med färg och konsistens som filmjölk men med en alkoholstyrka som starköl. När man dricker denna dryck ur en keramikskål så ser man ut som en shipi med vit mustasch. Detta är historien om varför folket har valt shipiapan som totemdjur.

I shipibosällskap var jag naturligtvis en udda figur, lång och rödskäggig. Få av de vuxna nådde mig längre än till hakan och männen är i stort sett skägglösa. En ung flicka som aldrig tidigare sett en vit människa följde mig ständigt, hon nöp mig i skinnet och drog mig i skägget, hela tiden vilt fnissande. Den enda stund hon var helt allvarlig var den sextiondels sekund som det tog att fotografera henne. Det var naturligtvis detta som framkallat munterheten hos bybefolkningen; ”Människa”, ”Heter han människa? Visserligen är han stor och konstig, men visst är han en människa!”