FPM04 – Lille Buddha

av Susanne Andréasson Nilsson 2010

Den iskalla vinden tränger igenom det lilla husets bristfälligt tätade väggar. Vi är alla tysta, försagda inför mannen som sitter mitt i husets enda rum och pliktskyldigt dricker det te, som är det enda jag kan erbjuda den skrämmande gästen. I min mun är det torrt, rädslan gör att jag har svårt att tala. ”Men han är ju ännu så liten” viskar jag och håller min son tätt intill mig. ”Det finns gott om tjänstekvinnor i palatset” säger mannen och tänker på värmen i det stora huset där det står ett fyrfat i varje rum så här års. Han vill snabbt klara av besöket, ta pojken och återvända dit. Den dumma kvinnan verkar inte förstå den ära som vederfars hennes familj. Detta, att tecknen visat just på denna avlägsna by, och slutligen på detta förfallna ruckel, kommer ju innebära stora vinster för hela pojkens familj. Man kommer att kunna förbättra huset, skaffa mattor och täcken, köpa ris och te, en get eller kanske till och med en jak.

Mitt hjärta känns litet och hårt som en sten. Man har letat länge efter den inkarnerade Buddha och det finns inget jag kan göra för att hindra den här mannen med sina svarta kalla ögon att ta med sig min son.