av Susanne Andreasson Nilsson Med en knappt märkbar tvekan räckte han Laura vasen. Den var vackert åldrad, ca 20 centimeter hög med mjukt insvängd, flera centimeter lång hals.
av Susanne Andreasson Nilsson Tältduken intill mitt ansikte är grov och stel av kyla i mörkret. Utan att öppna ögonen vet jag att gryningen fortfarande är avlägsen, och
av Susanne Andreasson Nilson 2011 Ligger i min koja, vilar och känner dofternas rikedom strömma mot mig. Min hjärna är som vanligt sysselsatt med intrig, gestaltning och undertexter,
av Susanne Andreasson Nilson 2011 I hennes föreställningsvärld finns en bild, en insikt om vad hon som personlighet är till för. Hennes uppgift är att vakta och värna
av Susanne Andreasson Nilson 2010 Vägen var usel. Den gamle mannen i vagnen kastades bakåt när ett av det stora hjulen tvingades upp på en stor sten som
av Susanne Andreasson Jag hade ridit långt, nästan tvärs över hela stäppen, när ditt rop hördes. Min kropp kändes lätt och stark i den vita kyliga luften. Över
av Susanne Andreasson Nilsson 2011 Det som skulle bli jag var långt långt bort, tumlade i rymden med stjärnornas barn och ville egentligen inte alls att den långa
av Susanne Andréasson Nilson 2010 Är det det dåligt att må dåligt? Kanske inte men ett igenkännande kan leda till känslor och insikter som kan vara svåra att
av Susanne Andréasson Nilson 2010 Alice gjorde sin hand så liten hon kunde, och den gled lätt in. Det var en förvirrande känsla att försöka förstå vad det
av Susanne Andréasson Nilsson 2010 Den iskalla vinden tränger igenom det lilla husets bristfälligt tätade väggar. Vi är alla tysta, försagda inför mannen som sitter mitt i husets
av Susanne Andreasson Nilson 2011 Min vän Tomas – som ständigt rökte Commerce och var ömhudat känslig för falskhet – hade lika svart hår när han dog på
