Att vänta på Miles Davis

av Bo Scharping

Alldeles i början av 1960-talet var jag, innan jag fångades av ”The Liverpool-sound”, en riktig jazzkatt. Det hade börjat med New Orleans-jazz och via Swing tagit sig fram till den tidens bebop. Mitt intresse fick hela tiden näring genom de fribiljetter till konserthuset jag brukade få från min kusin som arbetade som ljudtekniker på Europafilm. Jag blev en trägen konsertgäst och fick se många av de stora legendarerna: Count Basie, Roy Eldridge, Thelonius Monk, Cannonball Adderley med flera.

Och nu var det dags för Miles Davis med John Coltrane på tenorsax, Wynton Kelly piano eller det kanske var McCoy Tyner, Paul Chambers bas och Jimmy Cobb på trummor. Året innan hade farsan varit i New York, kommit hem och berättat att han varit på ett ställe som visst hette Birdland. När jag frågade vem som spelade svarade han: Jag tror att han hette Miles Davis eller något sånt. Va?! Ingen koll på Birdland och Miles Davis! Typiskt farsan. Men jag får ju så här efteråt erkänna att jag som far inte alltid haft koll på döttrarnas popidoler.

Men nu var det alltså dags. Miles Davis med band på konserthuset. Jag hade lyckats fixa ett par friplåtar till polarna Arne och Berra. Och nu satt vi där fyllda av förväntan. Så kommer bandet in utan Miles och börjar spela. Efter en lång stund kommer Miles insläntrande, elegant kostymklädd som vanligt. Han ställer sig med ryggen mot publiken och börjar spela på sin blåtonade trumpet, som är lite för lågt stämd. Den omisskännliga tonen kan jag dock alltid känna igen bland många hundra andra trumpetare. Konserten var naturligtvis jättebra, men jag retar mig lite på Miles nonchalanta attityd. Ofta står han med ryggen mot publiken och när Coltrane spelar solo går Miles ut från scenen.

Efteråt ställer vi oss vid scenutgången och väntade på att bandet skulle komma ut så att vi kunde få autografer. Efter att ha väntat en halvtimme utan att något hände, varken Miles eller resten av bandet kom ut, sa jag: Nej, grabbar, vi skiter i det här och går till Ringbaren och käkar korv.

Sagt och gjort, när vi kliver in på Ringbaren vad får vi se? Jo, där sitter hela bandet utom Miles. Jag kliver fram till John Coltrane och stammar fram:

   – Excuse me, is it possible to get your autograph?

   – Sure kid, no problem. It´s cool, svarar han. Let me introduce you to the rest of the band. Och där sitter vi nu alltså på Ringbaren och käkar korv tillsammans med världsstjärnan John Coltrane och hans kompisar i bandet. De är hur vänliga och trevliga som helst och nervositeten släpper. Det framgår bl.a. att Miles Davis nästan alltid håller sig för sig själv.

När jag berättar den här historien för dagens unga jazzmusiker säger de: Wow, John Coltrane. Nej, du skojar.