FPM01 – HOTELL KOLIBRI

av Susanne Andreasson Nilson 2011

Min vän Tomas – som ständigt rökte Commerce och var ömhudat känslig för falskhet – hade lika svart hår när han dog på Danderyds sjukhus vid 57 års ålder, som den tidiga sommarmorgonen i Paris på 50-talet. Han berättade historien för mig under en av våra resor till ”torken”, där han brukade vila och äta upp sig någon gång om året. Varje gång kom han hem brunbränd, stilig och blyg, men kunde aldrig hålla den nyktra halvtimme han utlovat, och som det tog för mig att komma dit.

Nu var det några år sedan jag senast lade ett paket röd Commerce på hans grav.

Vi kom dit tidigt en söndagsmorgon, Christian och jag.

Perrongen inne på den enorma stationen var öde, sånär som på en äldre man som låg på en av bänkarna längs väggen med sin överrock hopknölad under huvudet, och doften av damm och duvskit berusade oss med det faktum att vi äntligen var framme.

Paris! Som vi drömt; drömt och sparat i flera år, under hela tiden i läroverket hade vi tagit småskubb, klippt gräs, kört ut varor på våra cyklar och gnetat ihop reskassan.

Det hade krävt en hel del övertalning för att morsan skulle gå med på att låta mig åka, men efter det att jag läst Boken, den bok som detonerat i mig och ändrat min syn på världen för alltid, hade hon ingen chans. Författaren till min uppenbarelse hette Jack Kerouac. Den tryckvåg läsandet givit upphov till skulle fortsätta att vibrera inom mig under resten av mitt liv. Den skulle ödelägga det mesta som konventionen ansåg gott, och underminera alla försök att skapa en seriös framtid. Men allt detta var jag lyckligt ovetande om, denna min första morgon i drömmarnas stad.

Boken låg nu, som alltid, tillsammans med akvarellfärgerna i min seglarsäck. Det övriga utrymmet fylldes av två par vita kalsonger, strumpor, en blå bomullsskjorta och ett par svarta kortbyxor. Mina röda Commerce i den lilla innerfickan var på upphällningen, men jag var mer än beredd att börja suga i mig Gauloise.

Stockholm kändes långt borta när vi släntrade ut från Gare du Nord, trötta och lyckliga. Christian visslade högt på någon Edith Piafmelodi, och jag såg mig förväntansfullt omkring i morgondiset. En kraftig svartklädd kvinna i blått huckle skyndade förbi oss, och strax intill började tidningskioskens ägare lasta in tjocka buntar med dagstidningar i sitt lilla träbås.

När jag, yr av alla intryck och med en känsla av overklighet tog första steget ut från trottoaren, höll jag på att bli påkörd av en man på en svart cykel. Med sin basker och det långa nygräddade brödet vårdslöst fastklämt på pakethållaren, både såg han ut och lät som en karikatyr av en fransman. Han gestikulerande vilt och lät invektiven hagla, men cyklade vinglande vidare.

Min spegelbild reflekterades i ett smutsigt caféfönster på andra sidan gatan, och jag konstaterade belåtet att med min svarta lugg och mörka ögonbryn skulle vem som helst kunna ta också mig för en infödd.

Under den långa tågresan från Stockholm hade vi tummat på, att under den här resan skulle det ske. Vi var bägge för blyga, och vid de få tillfällen grundlig fysisk kontakt med en flicka varit inom räckhåll hade iallafall jag varje gång missbedömt den mängd alkohol jag trott att jag behövde, och hällt i mig till förvirringens gräns.

Men nu var vi ju i Paris, syndens huvudstad, och vi skulle göra allt för att komma därifrån en hel del syndigare än vi kommit. Bara några veckor tidigare hade Christian, jag och Palle hittat morfars ”franska kort”, gömda i en koffert på vinden i det gula huset på Lidingö, och fnissat oss igenom bild efter bild av mulliga fransyskor i lustiga 20-talsposer, medan beslutet tyst växte i oss.

Men först av allt behövde vi äta. Plågsamt hungriga hittade vi ett boulangeri efter att ha promenerat några kvarter, och knuffades lite om vem som skulle säga ”deux baguettes, si´l vous plait” till den – åh, herregud! – söta, mörka flickan bakom disken. Självklart behövde vi vin och ost också, och Gauloises, massor av Gauloises. I en liten sömnigt morgonöppen butik som doftade utländskt rengöringsmedel försåg vi oss med allt detta och en stor klase blå druvor.

Mätta och trötta somnade vi med huvudena på vår packning bland smulor och druvkärnor i den lilla park där vi dukat upp vår frukostfest, och vaknade inte förrän klockan var en bra bit över tolv. Solen lyste ner genom bladverket när vi gäspande sträckte på oss och satte oss upp. Jag hade lovat morsan att ringa så fort vi kom fram, men bara tanken på att försöka få tag på en telefon just nu gjorde att detta löfte sorterades in längst ner på dagordningen, när vi samlade ihop våra pinaler och började gå.

Många timmar senare stod vi i en sparsamt upplyst hotellfoajé där en massiv disk i brunt trä var det enda skyddet mellan oss och en skrämmande, kraftigt sminkad kvinna som satt lutad mot den. Vi hade traskat kors och tvärs längs avenyer och boulevarder, suttit på minst tre olika barer och druckit Pastis innan vi äntligen vågat fråga en äldre bartender om var man möjligen kunde på tag på ”les filles”, samtidigt som vi antydde våra begränsade ekonomiska tillgångar. Han hade snett småleende givit oss namnet på det hotell där vi nu befann oss.

”Ahh, petit garcons…bienvenue a hotel Kolibrii” sade Madame och gav oss ett varginneleende med sina röda läppar. Vi närmade oss disken och försökte på famlande franska, djupt rodnande förklara att vi ville träffa två flickor. Efter det att Madame raskt krävt oss på fler francs än vi egentligen kunde undvara, sa hon ”Ah, les filles!”, och hennes röst höjdes när hon smattrade fram en lång harang som riktade sig över axeln in mot en mörk korridor. Ett irriterat svarsrop kom från en av de halvöppna dörrarna, och några minuter senare uppenbarade sig de två varelser vi skulle minnas under resten av våra liv.

Bägge kvinnorna var i våra mödrars ålder. Den ena, med blont upptuperat hår, var dessutom skrämmande lik en av morsans vänninor, och jag vände mig fort mot den andra, den lilla mörka. Christian stelnade till strax bakom mej och väste ”Tomas, vi skiter i det här, vi sticker”.

Madame och kvinnorna började ett ganska högljutt samtal igen, i en hastighet som vår skolfranska inte hade en chans att hänga med i. Den lilla mörka nickade trött i min riktning, och med ett kast på huvudet visade hon att vi skulle upp till andra våningen.

Christian kastade en olycklig blick över axeln när den blonda drog iväg med honom med hans hand i ett bestämt grepp. ”Tomme, för faan…” var det sista jag hörde av honom innan han försvann in genom en dörr längre bort i den snusbruna, illa upplysta korridoren. Den lilla mörka kvinnan framför mig spände sina svarta ögon i mig och sa med en röst som definitivt inte inbjöd till motsägelser, ”Allez, vites!” och började gå uppför den smala trappan. Jag lufsade blygt efter, vågade knappt höja blicken som då hamnade i jämnhöjd med hennes beniga lilla bak som bestämt svängde hit och dit under den tunna rocken.

Rummet dit hon ledde mig var litet och kyffigt, med en liten pall och en enkelsäng vars smidda gavlar dominerade utrymmet. Under rocken hade hon en svart balconettebh som gjorde vad den kunde för att ge ett intryck av bröst. Trosorna var också svarta och på de magra benen hade hon silkesstrumpor som hölls uppe av en höfthållare som satt hårt runt den smala midjan. Hon placerade sig raskt på rygg mitt på sängen och sade något som jag tolkade som en befallning till mig att ta av mig kläderna. Jag vände mig förläget om och började sakta knäppa upp min skjorta. Fingrarna darrade och händerna var våta av svett, så proceduren med att få upp alla knapparna gick sakta.

Kvinnan i sängen bakom mig sa några ord som förmodligen skulle vara uppmuntrande, men som bara fick mig att bli ännu mer nervös. Jag fortsatte med livremmen och det kändes som om den satt fast och bara inte ville knäppas upp, så jag vände mig ursäktande halvt om för att visa vad som tog sådan tid. Istället för att komma och hjälpa mej, både med spännet och med att få mig att slappna av lite, så röt hon med hög, hes stämma samma ord som hon sagt där nere: ”Allez, allez! Vites!” samtidigt som hon ljudligt och uppfordrande klatschade med bägge händerna på insidan av sina lår. Så jag slet av mig de sista plaggen, fastnade med foten i ena byxbenet och hoppade på ett ben mot sänggaveln. Som en klumpig björnunge klättrade jag så över det kalla smidet istället för att helt enkelt gå runt, och för första gången såg jag antydan till ett leende i hennes ena mungipa.

När jag kom ner för trappan med skjortan hängande utanpå byxorna och livremmen hoprullad i fickan en stund senare, satt Christian där och väntade i en sliten röd skinnfåtölj. Han satt bekvämt tillbakalutad med ena benet vårdslöst slängt över armstödet, och kisade mot mig genom röken från den cigarett som han höll mellan tummen och pekfingret.

Våra ögon möttes och i den andres blick såg vi för första gången bilden av en … Man.