FPM08 – ur Kurry med K
av Dag Persson 2010

här ett smakprov

Soll är inte någon nära vän men han har serverat mig mat under några år nu. Pizzerian han driver erbjuder också några indiska rätter. Men det är inte så många som äter annat än pizza. Och så dricker de öl förstås. Jag älskar hans daal.

Första gången jag träffade Soll var i kvarterets miljöstation. Sophuset. Jag var nyinflyttad och skulle göra mig av med lite skräp. Jag kunde blivit rädd men blev nog mest förvånad. Rummet med kärlen för olika sorters återvinning var helt uppochnervänt. Mitt i röran stod Soll och svor med hög röst. Jag tänkte att det var bäst att snabbt försöka bli av med mitt skräp fast jag visste inte var i kaoset jag skulle lägga det.

– Ge hit, sa den lille indiern med barsk röst. Får jag se vad du har. Det här var en riktig stolle, tänkte jag. Det är bäst att göra som han säger. Han kan ta mitt skräp och så passar jag på att gå.

– Idioter! sa han. Dårar, fattar de aldrig hur man gör? De bara slänger sin skit hur som helst och så får jag fixa det. Han slängde min ena påse på golvet och började rota i den andra. Medan han gick runt mellan de öppna kärlen tog han raskt upp metall, plast och glas som han förpassade dit där det skulle vara.

– Vet du var det här är? frågade han och höll upp en Pringelsburk. Var skulle du slänga den?

– Plast i plast! sa han utan att vänta på svaret och slängde pricksäkert iväg plastlocket till rätt kärl. Med tänderna slet han bort botten som var av metall, tryckte till kartongtuben mot bröstet, vände sig och la försiktigt varje del på rätt plats.

– Du är ny här, va?

– Ja! Anders, presenterade jag mig, och var nära att räcka fram handen. En stolle var han. Men jag hade blivit intresserad. Hade jag haft kameran hade jag utan tvekan plåtat honom. Senare hade det blivit en del bilder. Någon från Solls miljöhusarbete men de andra från pizzerian.

– Jag är inte förbannad på dig. Men alla måste lära sig att slänga rätt. Han suckade och höll fram en säck med pantglas och burkar. Sedan en kasse med kläder ur vilken han tog upp ett par tillsynes helt oanvända rosa Converse.

– Det är nog din storlek sa han efter att ha synat mig. Ta dem du eller lägg dem i klädhjälpen vid affären.
Soll och jag har haft många intressanta samtal. Bortsett från hans mycket ansträngda relation till sopsortering är han en stor filosof. Han har berättat om barndomen i Indien och om de platser och äventyr han varit på runt om i världen. Han har ingen familj, men han brevväxlar regelbundet med sin bror som är diplomat stationerad i Spanien. Bilder av brorssönerna sitter uppsatta på väggen intill kassan.

____________

– Soll! Jag satt med mitt te efter att ha ätit hans enkla men goda dhal. Det är en slags kurrysmakande gryta på linser eller bönor och grönsaker. Ofta är den söderkokt som en slags kurrygröt skulle man kunna säga. Man fick den med ris och chapati, ett slags ojäst tunnbröd som fungerade som ätredskap för den som ville.

– Soll! Kan en kvinna dofta kurry? Han skrattade, tände en cigarett och lutade sig mot väggen vid kassan. Vi var ensamma sånär som på han Gert och en annan av de snälla ölgubbarna som drack en extra öl efter pizzan.

Hela novellen och flera andra hittar du i boken Att finna spåren.

(Ett recept på daal hittar du här: https://www.fripress.se/mob/fpmm-14-daal/ )