Solkatter
av Stefan Albrektsson

Albrektsson för­sö­ker fånga något av det und­fly­en­de och det uppen­ba­ra här och nu, det där märk­ligt van­li­ga som gnist­rar till i ögonvrån och öronvrån innan det snabbt dan­sar bort igen.

”Hans all­de­les egna stil känns igen”, menar en av hans diktar­vän­ner. Och det gör den, runt och mjukt sling­rar Albrektsson sig fram. Där orden trils­kas och inte vill låta sig fång­as – just så som kat­ten – tving­as han ta and­ra vägar och låter till­fäl­ligt nöja sig därvid.

ur ”Att fånga katter i skrift”

Det är ett fas­ligt sjå att fånga förs­ta ordet i svansen.
Uppdraget ett evigt smy­gan­de på tå och mju­ka tassar.
Varje för­has­tad rörel­se får små­or­den att slin­ka iväg
som sil­ver­fis­kar då man tän­der lju­set på dass.

NU! Just nu! NU lyf­ter lärkträden
på bar­ri­ga ving­ar, läm­nar landet
för Monte Cinto, Korsika. De lovar:
Vi åter­vän­der i flock till våren,
nygrö­na med savan­de ögon.
    • • •

FP–273 • ISBN: 9789189762107

Albrektsson debu­te­rad 2017 med Upplysta mörk­rum till­sam­mans med konst­fo­to­gra­fen Gunnar Sjödin. På Fri Press har han tidi­ga­re utkom­mit med dikt­sam­ling­en Sjöstjärna (2019) och Att fåg­la, att fly, att för­bli (2022).