Detta är Frida Mellströms andra prosalyriska berättelse. Med sina rötter i teatern skissar hon upp ett kammarspel där systrarna Rut och Claudia bär huvudrollerna. En hyresvärdinna verkar se mer än vad hon måste och en Pontus verkar vara lika utbytbar som de marsvin han har. När Alane Raquel uppenbarar sig får livet en ny mening.
Det är en berättelse om längtan efter barn, om svåra uppoffringar och outsagd förlåtelse – sammanhang och vänskap. Mycket utspelar sig i ett hyresrum i Lissabon. Besöken på stadens Oceanário får ett särskilt syfte. Vatten är ett genomgående tema.
Claudia lägger sig tillrätta på papperslakanet. Hennes mörka bröstvårtor glor pannkaksstora genom t‑shirten. ”Och en del bebisar måste tvingas ut ur livmodern, och sedan kloar de fast sig i födelsekanalen”, säger hon. ”Ber vi om en bild och skickar till Rut precis som förra gången?”
10 november
Vad jag ser på mobilskärmen:
En ultraljudsbild med ett foster som gjort av ett
månlandskap. Först när det nyfödda barnet är
vägt, vet jag vidden av hålen inuti Claudias
kropp. Då ska jag räkna på hennes vikt innan
förlossningen, minus barnets födelsevikt.
Portugal bildar också fond i Frida Mellströms förra bok, Sedan kommer orden (Fri Press 2020). Där gör Lenore upp med saknaden efter sin bortgångne make och kämpar för att komma sin son närmare.
