Robert Jonsson

Bild: svartvitt fotografi med Robert Jonsson i vit undertröja tillsammans med hunden Wiggo.

Robert Jonsson har hun­nit bli 45. Han arbe­tar som under­skö­ters­ka på ett sjuk­hem och när han inte skri­ver spring­er han gär­na, ofta på sti­gar runt Örnsköldsvik. Ibland ock­så som del­ta­ga­re i stör­re lopp. Han spring­er “för orden”, menar han. Att upp­nå bätt­re resul­tat är vik­tigt och han äger en stark vil­ja att “gå ända in i mål med pro­jek­ten” han före­tar sig. Diktsamlingen Bruksbilder är ett sådant.

Jonsson läser kur­ser i kre­a­tivt skri­van­de och 2015 kom dikt­sam­ling­en Mittemellan (BoD). Han har ock­så med­ver­kat i ett dus­sin­tal anto­lo­gi­er, nu senast i Föreningen Arbetarskrivares elf­te anto­lo­gi Jag har tänkt myc­ket på oss och våra utmat­ta­de krop­par (Föreningen Arbetarskrivare 2018, red. Henrik Johansson & Anna Jörgensdotter); fyr­tio­fy­ra för­fat­ta­re väs­sa­de pen­nor­na i “kam­pen mot pres­sa­de arbets­vill­kor och för­säm­ra­de arbets­mil­jö­er”.

För när­va­ran­de skri­ver Jonsson på en en roman om för­ned­ring, kär­lek och spel. Den hand­lar om att växa upp, bli gam­mal, ratad och sjuk, och om att få saker på plats. Den går under arbets­nam­net Defrag och gen­re­mäs­sigt vill Jonsson vil­ja säga att det är för­ned­rings-feel­good.

ROBERT JONSSON FRI PRESS FÖRLAG

Bild: omslaget till Robert Jonssons 'Bruksbilder'