Hoppa till innehåll

Robert Jonsson

  • av Dag Persson

 

 

Bild: svartvitt fotografi med Robert Jonsson i vit undertröja tillsammans med hunden Wiggo.

Robert Jonsson har hun­nit bli 45. Han arbe­tar som under­skö­ters­ka på ett sjuk­hem och när han inte skri­ver spring­er han gär­na, ofta på sti­gar runt Örnsköldsvik. Ibland ock­så som del­ta­ga­re i stör­re lopp. Han spring­er ”för orden”, menar han. Att upp­nå bätt­re resul­tat är vik­tigt och han äger en stark vil­ja att ”gå ända in i mål med pro­jek­ten” han före­tar sig. Diktsamlingen Bruksbilder är ett sådant.

Jonsson läser kur­ser i kre­a­tivt skri­van­de och 2015 kom dikt­sam­ling­en Mittemellan (BoD). Han har ock­så med­ver­kat i ett dus­sin­tal anto­lo­gi­er, nu senast i Föreningen Arbetarskrivares elf­te anto­lo­gi Jag har tänkt myc­ket på oss och våra utmat­ta­de krop­par (Föreningen Arbetarskrivare 2018, red. Henrik Johansson & Anna Jörgensdotter); fyr­tio­fy­ra för­fat­ta­re väs­sa­de pen­nor­na i ”kam­pen mot pres­sa­de arbets­vill­kor och för­säm­ra­de arbetsmiljöer”.

För när­va­ran­de skri­ver Jonsson på en en roman om för­ned­ring, kär­lek och spel. Den hand­lar om att växa upp, bli gam­mal, ratad och sjuk, och om att få saker på plats. Den går under arbets­nam­net Defrag och gen­re­mäs­sigt vill Jonsson vil­ja säga att det är förnedrings-feelgood.

ROBERT JONSSON FRI PRESS FÖRLAG

Bild: omslaget till Robert Jonssons 'Bruksbilder'

GAMMALT OCH NYTT FRÅN FÖRLAGET

Fri Press webbplats använder cookies. Genom att fortsätta använda denna webbplats accepterar du vår användning av cookies.   Läs om våra cookies och vår integritetspolicy!