Livsskenet
– av Michael Economou

Som genom en ima­gi­när kame­ral­ins för­sö­ker Economou, bland annat, med film­re­gi­sö­ren Pier Paolo Pasolinis ögon, inse sina till­kor­ta­kom­man­den. Här de inle­dan­de stro­fer­na i dik­ten ”SÖTMAN I VÅR FEGHET”: 

Inte bara hös­ten gör sta­den skrämmande.
Det är blåst och det var ju kär­lek: fegheten
smy­ger i kvar­te­rens bru­ta­la tystnad
för att stäl­la någon av oss till svars.

Varje ögon­blick i den blås­ten är stilla.
Varje sekund i den kär­le­ken tar inte slut.
En skymt av okto­ber­hös­ten: ditt leende
rym­mer åter med våra olev­da liv.
Jag kän­ner det är jag som löses upp.
Jag vet det är jag som ensam tar mig an
sta­dens smär­ta, jag som får svårt
att glöm­ma gläd­jen i förs­ta minnesbilden.

Dikterna kan sägas bil­da en palett av hom­mage till män­ni­skor Economou har mött. Somliga i lit­te­ra­tu­ren och kons­ten – and­ra nära och kära. Sammantaget har de bibring­at honom en stör­re för­stå­el­se, om så bara ett uns, av stör­re sam­man­hang. Som vi ock­så kan kän­na med honom, ett stör­re mått av fördragsamhet.

Många av dik­ter­na är ock­så date­ra­de, med spe­ci­fi­ka plat­ser angiv­na. Kronologin blir ändå upp­spruc­ken och vi fär­das mel­lan små orter i ett lant­ligt Sverige, via pyra­mi­der­na i Giza 2013, till Mölleplatsen i Malmö. Flackandet går att kän­na igen; den som söker ska fin­na, åtminsto­ne lyc­kan i att resa. 

FP-274 • ISBN: 9789189762411

Känslan av ett under kan mani­fe­ste­ras om så bara för ett ögon­blick, kanske just där, och då, på Mölleplatsen 2022. Här tre stro­fer där­i­från ur dik­ten ”VAN MORRISON FÖRLORAR SIN PUBLIK”:

Måsen seg­lar äng­la­likt, afto­nens glöd­rö­da måne
still­nar. Plötsligt är kon­ser­ten tys­tad, kringsnärjd
av sin rörel­se. Harmonin finns bort­om musiken,
över­väl­di­gan­de. Buttrast, först av alla reagerar

Van Morrison på sce­nen: i en overk­lig sekund
fram­står mirak­let som verk­li­ga­re än melodierna.
Ser han genom sol­glas­ö­go­nen oss som människor,
kanske som något annat än publikrobotar

på språng i den bort­fly­en­de tid som i fågelns
sken fått hej­da sig? Ett annat ljud tar över,
styr med och i sin tyst­nad. Ingen är ensam
och över­gi­ven. Det blir vår i stil­la luften.