Tänk så mycket det finns att tänka på. Och en del känner vi ju till eller åtminstone anar.
Choklad är gott. Chocolatl – gudarnas dryck, eller åtminstone aztekernas – serverades när en kom hem narig och kall efter vinterlekarna. Och nu, hur gott är det inte att låta en ruta hardcore-choklad – sjuttiotvåprocentig – smälta på tungan till capochinon eller ett glas rödvin? Och sen, en vanlig “fruktochmandel” eller “helnöt” – mums.
Jag visste att kakao är en hård industri där råvarorna hämtas hem i traditionell kolonialanda. Att bönan spridits för kommersiellt odlande runt om på planeten. Dit där den inte bara växer och kan skördas utan också där den kan skördas och beredas av billig arbetskraft. Och så kommer jag att tänka på den gamle belgiske kungen Leopold med stävlarna i blod för att säkra sitt lands konkurrenskraft gentemot de länder som också ville sätta klorna i de utomeuropeiska tillgångarna.
Hur billig kan nu chokladen bli? Någonstans går gränsen. De stora chokladproducenterna känner till vad jag vill ha och de vet hur de ska tillreda och marknadsföra produkterna även för kräsna och kritiska konsumenter. Somliga struntar i om det är billigt, bara det är ekologiskt. Några vill också att råvarorna tas fram av människor som inte behöver lida och som kanske själva får en del av kakan – förtjänsten.
Under de senaste decenierna har den så kallade “green washingen” och “rättvisemärkningen” varit ett medel att få ut varorna. Till exempel skulle en grön groda på chokladpaketet betyda att regnskogen inte fick stryka med för att få fram kakaon. Och nu hittar vi på före detta Marabos kakor – idag uppköpt av det multinationella Mondelēz – märket “Cocoa Life”. Vid ett snabbt svep över cyberrymden finner en hos de som är kritiska att den där rättvisemärkningen bara är ett mål, en förhoppning hos de som köper upp kakaon, att barnen hos de som odlar och skördar bönorna, att familjerna ska kunna leva på sitt arbete. Mellan 11% och 15% av målet är uppfyllt.
I de västafrikanska länderna Elfenbenskusten och Ghana – som är världens största producenter – arbetar många barn som slavar i kakaoodlingarna. Många av dem är dessutom kidnappade, köpta och lurade dit, också ifrån grannländerna Mali och Burkina Faso.
Kolla den korta filmen här: http://fortune.com/big-chocolate-child-labor Där finns också en hel del att läsa om de grymma orättvisorna. Nedan här också en längre dokumentär “The Darks Side of Chocolate”.
Det finns väl bättre choklad om en letar. Annars får vi suga på ramarna.
Skicka vidare!