Kampfels guld

av Ulf Tylestrand

Sara Lindgren har gjort slut med sin pojk­vän. Jobbet på reklam­by­rån i Stockholm utveck­las inte i den rikt­ning som hon hop­pats på. Hennes för­äld­rar är skil­da och har inte myc­ket tid till stöd åt sin vux­na dot­ter. Sara besö­ker den som hon all­tid kan lita på, mor­far i Värmland. Sara sit­ter inte bara still i mor­fars stu­ga, hon ägnar en dag åt att klätt­ra på ett litet oan­sen­ligt berg ute i sko­gen, Korpknallen.

Berget tycks inte ha haft besök av män­ni­skor på många år. Inte sedan en vin­ter­dag 1943 då ett tyskt trans­port­plan kra­scha­de där uppe. Planets last har en mörk histo­ria, så mörk att den kas­tar en skug­ga över Europa mer än sjut­tio år sena­re. Trots att las­ten legat dold i så många år, finns det en man som kän­ner till dess existens. En man som är beredd att göra vad som helst för att kom­ma över den. Otto Kampfel, SS-offi­cer och hjär­nan bakom en maka­lös kupp i Nazityskland, en kupp som näs­tan gick hem. Sara blir jagad av nyna­zis­ter och säker­hets­tjäns­ter. Alla vill ha en del av gul­det som hon hit­tat. Men vem kan hon egent­li­gen lita på?

LÄS OM ULF TYLESTRAND HÄR »

KAMPFELS GULD I WEBBSHOPPEN »

Att segla i 1200-talets Östersjön

av Dag Persson

Intresset för sjö­far­tens histo­ria har all­tid varit stort. Med tek­nis­ka hjälp­me­del gör forsk­ning­en nya fram­gång­ar och det går att hit­ta allt fler och äld­re far­tygs­vrak. Med digi­tal  tek­nik görs ock­så för­sök att visu­a­li­se­ra fors­kar­nas fynd och tolk­ning­ar. Men hur var  det egent­li­gen att seg­la under medel­ti­den?

Dag Persson beskri­ver i den­na bok en seg­lats från Lübeck till Kalmar. Han vill sam­ti­digt få läsa­ren att ana en liten del av den sto­ra värld av män­ni­skor och var­dag­li­ga hän­del­ser som oftast ham­nat i skug­gan av kung­ar och krig.

För att göra den­na beskriv­ning tro­vär­dig pre­sen­te­ras kän­da fak­ta om histo­risk sjö­fart, byg­gen med gam­la far­tyg som för­la­gor, samt för­fat­ta­rens egna erfa­ren­he­ter ifrån seg­ling med medel­tids­far­ty­get Aluett i Kung Valdmars Segelled.

Att seg­la i 1200-talets Östersjön i webb­s­hop­pen ► ►

Irrspår — blandade berättelser från nu och då

av Dag Persson

Detta är sju fri­ståen­de berät­tel­ser häm­ta­de från min­nen och dröm­mar. Somligt är berät­tat av and­ra. Det hand­lar om läng­tan, om kär­lek och gemen­skap. Allt är inte så lätt alla gång­er men tack och lov finns det lite magi.

För den som söker en röd tråd i Irrspår skul­le det möj­li­gen kun­na vara det att i flera av berät­tel­ser­na möts män­ni­skor­na i lant­lig mil­jö. I vis­sa för flera decen­ni­er sedan. I and­ra – vil­ka utspe­lar sig just nu – gör sig ändå det för­flut­na påmint. Och det är väl det som är livet? Tiden är gyck­la­ren, föl­je­sla­ga­ren, som vi både äls­kar och hatar.

Irrspår i webb­s­hop­pen > >

Måsvinge av Pontus Tunander

Omslag till Pontus Tunanders måsvinge

Pontus Tunander var en pion­jär inom svensk haiku. Hans sam­la­de dik­ter från fyra decen­ni­er pre­sen­te­ras i ett för­ord av den mång­å­ri­ge vän­nen och Japan-kän­na­ren Sten Svensson.

Pontus var en spju­ver, en trick­s­ter likt prä­ri­e­var­gen i nor­da­me­ri­kansk myto­lo­gi, som inte låter sig fång­as av omstän­dig­he­ter­na utan själv defi­ni­e­rar sin verk­lig­het. […] En skrö­na han lura­de i sina dött­rar under deras upp­växt åter­ges i föl­jan­de haiku.

Frostsöndagsmorgon
avslö­jar vär­me­ver­ket:
en stor moln­fa­brik

[…]

Hans haiku är mot­stånds­hand­ling­ar. Ett mot­stånd ock­så mot vane­tän­kan­det, och vane­se­en­det. Följande kan ses som en pro­gram­för­kla­ring.

Dimma
är spric­kan mel­lan värl­dar­na
Gå in i den och se

Tunanders haiku­dik­ter för­e­nar ingå­en­de natur­kän­ne­dom och minu­ti­ö­sa iakt­ta­gel­ser. Han har sin­ne för det ovän­ta­de, det komis­ka och det kos­mis­ka. Poesin står sta­digt på jor­den men utsik­ten är mils­vid.

Pontus Tunander: en poe­tisk utbry­tar­kung, haikuns Houdini!

Måsvinge i webb­s­hop­pen > > >

Lee Harris av Ola Lundqvist

Bild på omslaget till Lee Harris av Ola LundqvistVem är Lee Harris? Prologen i Ola Lundqvists diktsvit väc­ker und­ran. Men snart för­står vi och bör­jar att kän­na igen saker, stäm­ning­ar, kanske plat­ser.

Vad gör vi med våra min­nen när vägar­na leder oss åt oli­ka håll? För att för­sö­ka för­stå vad som hål­ler oss kvar, för att kun­na släp­pa taget, mås­te vi ibland vän­da till­ba­ka.

Lee Harris är en ömsint diktsvit om arbe­te och kär­lek, om att vara bor­ta länge och att sent omsi­der söka sig hem.

OM OLA LUNDQIST »

LEE HARRIS I WEBBSHOPEN »

Förnan av Calle Flognman

Omslag till Calle Flognmans "Förnan"Calle Flognmans dik­ter bär på tra­di­tion sam­ti­digt som de pekar fram­åt. Bilder från ett för­flu­tet, med inslag av natur och det lant­li­ga, blan­das med moder­ni­te­tens verk­lig­he­ter.

Lugnet och den stil­la till­för­sik­ten smy­ger sig på. Dikterna bil­dar med sin mju­ka ton en kon­trast till det många gång­er depres­sivt intro­ver­ta, eller explo­si­va, som vi ofta möter i dagens lyrik.

ång­an ur myren
dim­man ur dalen
saven ur stub­ben
lär­kan ur bo

[…]

vär­me     tryck     surr från maski­ner
oxi­der skor­sten för­brän­nings­pro­cess
glöd­ga­de plå­tars fär­ger

Det är ock­så väl­digt lätt att bära titeln Förnan genom läs­ning­en. Det känns lik­som natur­ligt att lång­samt bry­ta ner orden och tan­kar­na de föder.

Förna [fö‘rna] sub­st. -an,
bildn. till forn.
På mar­ken lig­gan­de orga­nis­ka res­ter i för­änd­ring; syn­ligt viss­nat mate­ri­al, ännu ej fullt ned­bru­tet till oigen­känn­lig­het. I för­nan ingår såväl sådant som dött redan innan det ham­nat på mar­ken som sådant som är levan­de även en kort tid där­ef­ter.

lat: lecti­ca
fr: litiè­re
eng: lit­ter
se även lit­te­ra­tur

Förnan i webb­s­hop­pen »

Lite mer om Calle Flognman »

Rudi Dutschke (1940–1979)

Rudi Dutschke var en av för­grunds­ge­stal­ter­na i stu­dentre­vol­ten i Tyskland 1968. Han del­tog i pro­tes­ter­na mot Vietnamkriget och han myn­ta­de 1967 parol­len: ”Den långa mar­schen genom insti­tu­tio­ner­na”. Med hänsyft­ning Mao Ze Dongs långa marsch genom Kinas lands­bygd utveck­la­de han en stra­te­gi där stu­dent­ra­di­ka­ler­na skul­le genom utbild­ning av kar­riär för­änd­ra sam­häl­lets insti­tu­tio­ner ini­från. Något som på flera sätt kom att bli fram­gångs­rikt.

Det svens­ka skol­sy­ste­met demo­kra­ti­se­ra­des, och inte minst inom sam­hälls­pla­ne­ring och arki­tek­tur kom det att bli sto­ra för­änd­ring­ar under de kom­man­de decen­ni­er­na. 1960 talets bru­ta­la arki­tek­tur och rent kri­mi­nel­la sam­hälls­pla­ne­ring kom sena­re att för­änd­ras till en mer var­sam för­änd­ring av stads­bil­den.

Dutschke blev efter en hets­kam­panj från högerns tid­ning­ar utsatt för ett mord­för­sök 1968. Han sköts med tre skott av en atten­tats­man. Detta atten­tat till­sam­mans med mor­det på paci­fis­ten Benno Ohnesorg kom starkt att bidra till den star­ka radi­ka­li­se­ring­en av den tys­ka väns­tern och fram­väx­ten den Röda ArmeFraktionen (RAF). Dutschke över­lev­de atten­ta­tet och kom att ägna 1970-talet åt att byg­ga upp den Gröna rörel­sen i Tyskland. Rudi Dutschke dog på julaf­ton 1979 i svi­ter­na av de skott­ska­dor han fick 1968.

Att för­änd­ra sig själv, att bli tro­vär­dig, att över­ty­ga män­ni­skor och mot­ver­ka de mest skil­da for­mer av utsug­ning och ter­ror, tycks i vis­sa ögon­blick oer­hört svårt. Och ändå finns det ing­et alter­na­tiv.”    Rudi Dutschke

1983 gav Fri Press till­sam­mans med Symposion ut Rudi Dutschke: Min långa marsch. Samtidigt gav Symposion ut Rudi Dutschke Gå upp­rätt – en frag­men­ta­risk själv­bi­o­gra­fi. Bägge böc­ker­na finns i lager. 1989 gav Symposion ut Mats Andréns Upprätt gång där för­fat­ta­ren redo­gör för stu­dent­rö­rel­sens tan­ke­värld i 1960-talets Berlin och ana­ly­se­rar Rudi Dutschkes idéut­veck­ling fram till hans död. Fri Press erbju­der någ­ra få arki­vex av des­sa böc­ker.

KOLLA TITLARNA I VÅR WEBBSHOP »

Henry Hudson av Stefan Thorpenberg

Det här är berät­tel­sen om en modern fors­ka­res miss­lyc­ka­de upp­täckts­färd. Men det hand­lar ock­så om forsk­ning­ens omvand­ling, inte minst de pro­blem som en för­änd­rad forsk­nings­e­tik för med sig. Vad hän­der när fors­ka­re blir bero­en­de av oli­ka finan­siä­rer?

Forskningen vid våra uni­ver­si­tet och hög­sko­lor har för­änd­rats under de senas­te decen­ni­er­na. Om fors­ka­re förr ansågs vara teo­re­ti­ker höj­da över verk­lig­he­ten, så för­vän­tas de idag leve­re­ra resul­tat som kan ge före­tags­vins­ter och kanske gär­na något som kan vara nyt­tigt för indi­vi­dens häl­sa och väl­be­fin­nan­de. Men vart tog de fors­ka­re vägen som i fri­het kun­de kri­ti­se­ra sam­häl­let?

Thorpenberg har arbe­tat som fors­ka­re i många år. Henry Hudson är där­för en ini­ti­e­rad beskriv­ning med många exem­pel i stort och smått med många filo­so­fis­ka och teo­re­tis­ka refe­ren­ser. Här finns kri­tik mot post­mo­der­na teo­ri­er vil­ka pre­sen­te­rats som de enda sam­hälls­kri­tis­ka och Thorpenberg visar hur de inte bara är för­vir­ran­de med men­lö­sa irr­fär­der utan hur de idag gett utrym­me åt “alter­na­ti­va fak­ta” som ibland får sam­ma vär­de som veten­skap och forsk­nings­re­sul­tat.

Göran Blomqvist beskrev på 1990-talet med titeln Elfenbenstorn eller stats­skepp? det histo­ris­ka för­hål­lan­det mel­lan sta­ten och läro­sä­te­na. Kan vi idag med sam­ma meta­fo­rik frå­ga oss om inte stats­skep­pet fått hård kon­kur­rens av en hel han­dels­flot­ta? *

Thorpenberg tar upp Strindbergs fall­na man­tel från Röda Rummet, Nya Riket och Svarta Fanor, och rik­tar en bredsi­da mot den stat­li­ga byrå­kra­tins makt­full­kom­lig­het, aka­de­mins knä­fall för finan­siä­rer och mot den intel­lek­tu­el­la väns­terns orkes­lö­sa spe­ku­la­tio­ner.

Hör Stefan Thorpenberg hos Stefan Livh i P4 Göteborg 9/1.

Må det nyli­be­ra­la Sveriges alla svans­vif­ta­re dar­ra vid åsy­nen av den­na bok!”

Henry Hudson i webb­s­ho­pen »

Mer om Stefan Thorpenberg »

* Göran Blomqvist: Elfenbenstorn eller stats­skepp? (http://www.ht.lu.se/serie/4286023)

Promenader vid Långsjön av Sten Sture Skaldeman

Under sina pro­me­na­der vid Långsjön upp­täc­ker Skaldeman smått och stort. Han ser dju­ren och väx­ter­na. Han ser res­ter av liv i äld­re tider sam­ti­digt som den nya tiden för­sö­ker att göra sig gäl­lan­de.

Boken är en “hai­bun”, en pro­sa­text med lyris­ka inslag. Den japans­ke 1600-talspo­e­ten Basho — den som anses vara den som intro­du­ce­ra­de den­na lit­te­rä­ra form — dik­ta­de haiku. Det gör Skaldeman ock­så men här finns ock­så läng­re dik­ter.

I Promenader vid Långsjön hand­lar det ock­så om den käns­li­ga rela­tio­nen mel­lan män­ni­ska och natur och Skaldeman pre­sen­te­rar en håll­ning gente­mot livet som av många lätt glöms bort eller som rent utav kan synas skräm­man­de. Sanningen är den att vi alla är för­gäng­li­ga.

Promenader vid Långsjön i webb­s­hop­pen »

Mer om Sten Sture Skaldeman här »

Improvisatören av Stefan Thorpenberg

Varför söker sig musi­ker till den fria impro­vi­sa­tio­nen? Vad är skill­na­den mel­lan fär­dig­skri­ven musik och det som idag kal­las fri­form? Vad bety­der den väs­ter­länds­ka skol­mu­si­kens under­vis­ning för musik­for­mer som ursprung­li­gen bygg­de myc­ket på impro­vi­sa­tion, som till exem­pel jazz och blues, men ock­så mer tra­di­tio­nel­la sti­lar så som indisk musik och fla­men­co?

Det har idag skri­vits flera dok­tors­av­hand­ling­ar i ämnet. Men Improvisatören är en roman om en ensam musi­ker som just söker det egna uttryc­ket. Det som skol­un­der­vis­ning­en så säl­lan berör: vad säger musi­ken till honom själv? Vad säger den and­ra?

Varför käm­par han i den hår­da mot­vin­den? Är det egent­li­gen en poli­tisk pro­test, en spark mot den eta­ble­ra­de hög­sko­le­un­der­vis­ning­en? Hur stark är hans strä­van efter något eget? I Improvisatören föl­jer vi musi­kern i hans med­gång­ar och mot­gång­ar, och i var­da­gens stän­di­ga kamp för bröd­fö­dan.

Stefan Thorpenberg kom­mer från Biskopsgården i Göteborg. Han arbe­ta­de på Arendalsvarvet som plåtsla­ga­re under 70-talets bör­jan. Under många år var han sedan nar­kos­sjuk­skö­ta­re vid flera sjuk­hus i Göteborg. Nu är han filo­so­fie dok­tor i veten­skaps­te­o­ri och docent i forsk­nings­po­li­tik och har ock­så under­vi­sat i Ryssland, Kenya och Nepal. Han har skri­vit artik­lar och böc­ker om filo­so­fi, soci­o­lo­gi, medi­cin, juri­dik, bib­li­o­me­tri och folk­häl­so­forsk­ning. Under någ­ra år skrev han även om vin i GP:s ”Två Dagar”. De senas­te åren har han gett ut fri­form-musik med grup­per­na ”GuitCussion” och ”NorthernVoices”. I den sena­re grup­pen fram­för han sina egna mono­lo­ger.

Författaren har tidi­ga­re här på Fri Press utkom­mit med Förortsstalinisten, en berät­tel­se om hur det var att växa upp i Göteborg på 70-talet. Det är en berät­tel­se om hur det var att enga­ge­ra sig i en väns­ter­rö­rel­se som med tiden fick svårt att göra upp med sina idéer.

Improvisatören i webb­s­hop­pen »

Om Stefan Thorpenberg »

1 2 3