Om författare, förlag och bokhandlare på internet – och “klickjägarna”

Det finns aktö­rer på bok­mark­na­den som en kan und­ra över. Jag tän­ker på klick­jä­gar­na, eller hur de nu kan benäm­nas. För här på inter­net utgör de en väx­an­de kate­go­ri. Det är de som på sina webb­plat­ser “mark­nads­för” böc­ker utan att ha så värst myc­ket kon­takt med var­ken för­lag eller för­fat­ta­re. Och då tän­ker jag inte på de som läst böc­ker­na och som pub­li­ce­rar recen­sio­ner, enkla­re omdö­men eller som bara vill berät­ta att de läst och vill rekom­men­de­ra dem. Nej, för klick­jä­gar­na ver­kar det hand­la mer om busi­ness än om själ­va lit­te­ra­tu­ren.

Fri Press är ett rela­tivt litet för­lag och vi ger ut böc­ker för att vi gil­lar att göra det. Sett till vår värld av små och obe­ro­en­de svens­ka för­lag känns det inte som om vi har någ­ra kon­kur­ren­ter. Snarare bil­dar vi till­sam­mans en väv där vi genom intres­se och ömse­si­dig upp­vakt­ning kom­plet­te­rar varand­ra. En mykorr­hi­za om en så vill. Det svens­ka lit­te­rä­ra land­ska­pet är livs­kraf­ti­ga­re än någon­sin och det är mång­fal­den som utgör kraf­ten.

Ett förs­ta steg för lan­se­ring­en av en bok bru­kar vara att läg­ga in titeln på Bokinfo. Det som behövs är ett ISBN-num­mer, någ­ra hund­ra kro­nor, en beskriv­ning och en omslags­bild. Och inom ett halvt dygn kan bok­hand­la­re och bib­li­o­tek hit­ta boken. Sedan drö­jer det inte myc­ket läng­re för­rän bok­kö­pa­ren hit­tar den på Bokus, Adlibris eller någon annan­stans här ute.

Många för­lag och för­fat­ta­re för­sö­ker ock­så säl­ja böc­ker­na via sina webb­plat­ser, på blog­gar och allt ofta­re via soci­a­la medi­er. Det hålls bokre­le­a­ser och upp­läs­ning­ar och sig­ne­ring­ar, och ide­a­lis­tis­ka bok­hand­la­re och antik­va­ri­at säl­jer böc­ker på kom­mis­sion. Men det kan ta tid att häm­ta igen kost­na­der­na. Skulle det inte lyc­kas har boken ändå betytt något för den som skri­vit den och för­hopp­nings­vis för de som kun­nat läsa.

Innan jag går in på att för­sö­ka beskri­va hur klick­jak­ten i den svens­ka bok­bran­schen går till och vil­ka bety­del­ser den kan ha ska jag för­sö­ka för­kla­ra hur en när­lig­gan­de och gans­ka utbredd verk­sam­het går till. Den kal­las ibland för “scra­ping”, “craw­ling” eller “spi­de­ring”. Den går ut på att mate­ri­al stjäls från en webb­plats för att sedan pub­li­ce­ras på en annan. Med oli­ka tek­ni­ker, ofta auto­ma­tiskt och med hjälp av robo­tar, sys­te­ma­ti­se­ras stöl­der­na. Det finns fak­tiskt de som till­han­da­hål­ler tjäns­ter och pro­gram­va­ra till hjälp för den som vill syss­la med sådant.

Varför gör män­ni­skor så? Jo, ofta av den enk­la anled­ning att de jagar klick. Tillsammans med det stul­na mate­ri­a­let expo­ne­rar de reklam och har län­kar som vi ska föl­ja. Alla gör väl inte all­tid det, men för­mod­li­gen är det till­räck­ligt många för att det ska löna sig. Lagstiftare och rätts­vä­sen­den har svårt att hålla jäm­na steg även om det kan vara frå­ga om brott mot upp­hovs­rättsla­gar.

Klickjägarna i den svens­ka bok­bran­schen gör ing­et olag­ligt. De anslu­ter sig bara som en “bok­han­del” med ett abon­ne­mang hos ovan nämn­da Bokinfo och får så till­gång till det bokut­gi­var­na lagt in. Sedan expo­ne­rar de infor­ma­tio­nen om boken, med omslags­bil­den, på sina webb­plat­ser till­sam­mans med län­kar och ibland annon­ser.

Bara det att besö­ka­ren ser en annons kan ge webb­plats-äga­ren en inkomst. Vissa av län­kar­na de hål­ler leder till en nät­bok­han­del som verk­li­gen har boken – men inte alla. Vad bok­kö­pa­ren kanske inte tän­ker på är att län­ken inte leder direkt till nät­bok­han­deln utan via ett annons­fö­re­tag. Någonstans i en annan ände finns ett före­tag som beta­lar. Klicket gene­re­rar en liten intäkt åt klick­jä­ga­ren. Om besö­ka­ren sedan genom­för ett köp kan det­ta ge ännu en intäkt. Vilka avtal som klick­jä­gar­na har kän­ner jag inte till. De kan se oli­ka ut med vari­e­ra­de räk­ne­sätt och intäkts­möj­lig­he­ter. Det finns i sam­man­hang­et gott om sido­spår. Ett av dem är att det finns annons­fö­re­tag som menar att de till och med kan spå­ra oss utan kakor(!).

Så här kal­las funk­tio­ner­na för annon­sö­ren:

CPM – betal­ning för vis­ning av en annons (Kostnader per vis­ning­ar i tusen­tal)

CPC – betal­ning för klick (Kostnader per klick)

CPA – betal­ning när någon köper (Kostnader per “action”)

Om du som för­fat­ta­re hit­tar din bok på en webb­plats kan det hän­da att du där erbjuds att läm­na infor­ma­tion om dig själv och ditt för­fat­tar­skap. På ett stäl­le kan du mot en betal­ning få din pre­sen­ta­tion mer fram­trä­dan­de – som “spons­rat inne­håll”. Klickar du på för­la­gets namn har de tyvärr oftast inga upp­gif­ter. Tjena!

När bok­kö­pa­ren letar efter en titel på inter­net dyker det ofta upp ett antal oli­ka träf­far. Klickjägarna kan trix­en och tek­ni­ken och ibland lyc­kas de ta sig hög­re upp i träff­lis­tan än bokut­gi­var­na själ­va och de åter­för­säl­ja­re som des­sa har avtal med. Google som hjäl­per en att hit­ta över­hu­vud­ta­get läg­ger sig såklart all­tid på topp.

Bokinfo vill för­enk­la han­deln med böc­ker. Det är bra. Men är det då bra om bok­kö­par­na ska behö­va ta des­sa omvä­gar? Figuren nedan är ett för­sök att illu­stre­ra infor­ma­tions- och han­dels­vä­gar.

Viken väg till köp tyc­ker du är att före­dra?

A. Köp direkt av för­la­get eller för­fat­ta­ren

B. Köp hos nät­bok­hand­la­re som bokut­gi­va­ren har avtal med

C. Köp via klick­jä­ga­ren

Som sagt: klick­jä­gar­nas verk­sam­het är inte olag­lig. Men är den mora­liskt för­svar­bar? Jag anser att de hind­rar för­la­gens direkt­för­sälj­ning och möj­lig­het att nå boklä­sar­na. Det blir ju svå­ra­re om de fång­as upp på vägen och skyff­las vida­re någon annan­stans.

Här ute på inter­net hand­lar det allt­så inte bara om lit­te­ra­tur när det hand­lar om lit­te­ra­tur. Att bok­bran­schens klick­jä­ga­re skul­le slu­ta är väl bara att dröm­ma om. Tendensen är sna­ra­re att de blir fler och dess­utom för­fi­nar sina arbets­sätt. Och kan inter­net lik­nas vid något orga­niskt så mot­sva­rar väl klick­jä­gar­na resi­sten­ta bak­te­ri­er.

Dag Persson decem­ber 2018

En käl­la: PageFair & Blockthrough

Haikumagasinet #1

Fri Press Förlag presenterar
HAIKUMAGASINET #1

Tjugo äldre och nyskrivna dikter av kända och okända poeter i serieformat.

 

Tecknare: Sara Lundstedt

Du hittar Haikumagasinet #1 i Webbshopen »
Fram till 13 december får du tre produkter fraktfritt –
ange koden “JULKLAPPAR2018” i kassan »

Marias Mirakulösa Döttrar del I & II

Marias Mirakulösa Döttrar – del 1 & 2
av Örjan Olsson

SYSTRARNA

Detta är förs­ta delen i en tri­lo­gi som utspe­lar sig i 1600- och 1700-talets nysvens­ka pro­vins Skåne. I en by får för­äld­rar­na svårt att att gif­ta bort sin dot­ter Hester som snart utmär­ker sig som självsväl­tan­de “mira­kel”. Samtidigt miss­tänks en okänd kvin­na för mord som tycks ha under­li­ga kopp­ling­ar till Hester. Mörkret är tungt men dött­rar­nas okuv­li­ga vil­ja lyser ige­nom i den­na ”crosso­ver” mel­lan histo­risk fan­ta­sy och rea­lism.

Marias Mirakulösa Döttrar: Systrarna i webb­s­hop­pen »

 

 

STENHUGGAREN

I and­ra delen av “Marias Mirakulösa Döttrar” vän­der vi till­ba­ka till Hesters och Jonnas barn­dom. Det är sent 1600-tal. I den nysvens­ka pro­vin­sen Skåne sat­sas det på fram­ti­den. Den som kan rof­far åt sig, medan sva­ga och utsat­ta blir än fat­ti­ga­re. Svårast är att kla­ra sig som ensam­stå­en­de kvin­na. Hesters mor Maria gör allt för att slip­pa gif­ta om sig efter sin make sten­hug­ga­rens död. När nöden blir för stor anmä­ler hon sig till präs­ten som ”ledig” änka. Det omhän­der­tag­na bar­net Jonna skic­kas till hos­pi­ta­let för van­fö­ra. Några år sena­re får Hester sta­tus som självsväl­tan­de ”mira­kel”.

Marias Mirakulösa Döttrar: Stenhuggaren i webb­s­hop­pen »

 

 

Om Örjan Olsson »

Örjan Olsson

Örjan Olsson har ett starkt intres­se för Skånes histo­ria. Han har varit jour­na­list och när han idag inte arbe­tar som gym­na­sie­lä­ra­re läser han just om skånsk histo­ria. Och skri­ver. Trilogin om Marias Mirakulösa Döttrar är hans debut som för­fat­ta­re.

Hans intres­se för “den lil­la män­ni­skan” led­de honom till 1700-tals­ge­stal­ten Ester Jönsdotter. Pigan som fick folk att vall­fär­da till Norra Åby, den lil­la bond­byn där han själv bott i näs­tan 25 år. Han blev besatt.

   – Det skul­le bli en bok, bestäm­de han sig för. Projektet väx­te och och nu står de två förs­ta delar­na i tri­lo­gin om Hester fär­di­ga.

   – Jag skri­ver fik­tivt, så romantri­lo­gin är en fan­ta­si­pro­dukt. Fast bäran­de karak­tä­rer har verk­lig­hets­bak­grund, poäng­te­rar Olsson. Han vill föl­ja den histo­ris­ka kon­tex­ten, så som verk­lig­he­ten här i Skåne kun­de te sig.

   – Krigen som utkäm­pa­des, sjuk­do­mar­na och män­ni­skors lev­nads­be­ting­el­ser är base­ra­de på veder­tag­na fak­ta. Hesters för­la­ga Ester är av kött och blod, säger han.

För den som är intres­se­rad av syd­kskånsk histo­ria, så kom­mer han att läg­ga upp en del av sitt bak­grunds­ma­te­ri­al och lite om själ­va skriv­pro­ces­sen på sin webb­plats www.orjanolsson.se. Då kan läsa­ren själv få för­sö­ka bena ut vad som är fik­tion och vad som är verk­lig­hets­bak­grund.

 

Mer om Marias Mirakulösa Döttrar »

ÖRJAN OLSSON FRI PRESS FÖRLAG

Naturens ÅterkomstNaturens Återkomst

Varför Fri Press – av Dag Persson

Fri Press för­lag föd­des i Göteborg 1969 men då som “Free Press”. Detta för­plik­ti­gan­de namn dyker upp lite varstans under den­na era. Philadelphia Free Press 1969 Underground Newspaper är ett exem­pel, ett annat är Washington Free Press  som kom redan 1967. Konstnärs- och mil­jö­ak­ti­vist-kol­lek­ti­vet på “Drakabygget” i nord­väst­ra Skåne kal­la­de ock­så sina utgiv­ning­ar just Free Press.

Det så kallade FNL-märket bars under sjuttiotalet av de svenskar som ville stödja Sydvietnams Nationella Befrielsefront (Front National pour la Libération du Sud Viêt Nam)

Den väs­ter­länds­ka livssti­len skul­le kri­ti­se­ras. Man vil­le göra upp­ror mot det rådan­de syste­met och ska­pa egna infor­ma­tions­ka­na­ler eftersom de tra­di­tio­nel­la medi­er­na upp­fat­ta­des som kor­rup­ta, kon­ser­va­ti­va och reak­tio­nä­ra. Den revol­te­ran­de ung­doms­ge­ne­ra­tion vil­le rap­por­te­ra om orätt­vi­sor inte bara i det egna lan­det utan ock­så i den kolo­ni­se­ra­de värl­den med Vietnamkriget som ett slå­en­de exem­pel. Upprop om pro­tes­ter och aktio­ner behöv­de spri­das lik­som idéer, ide­o­lo­gi­er och alter­na­ti­va sätt att se verk­lig­he­ten. Inte säl­lan hade bud­ska­pen soci­a­lis­tis­ka, anar­kis­tis­ka eller rent av revo­lu­tio­nä­ra för­tec­ken. Österländsk filo­so­fi och oli­ka “natur­folks” livs­å­skåd­ning­ar och lev­nads­sätt inspi­re­ra­de många. Visionerna skul­le för­verk­li­gas och uto­pi­er­na levas ut.

Fri Press förs­ta utgå­vor var Free Press 1 – Give Peace a chan­ce, Free Press 2 — Get Back och Free Press 3 — Underground. Dessa var enk­la sten­ci­le­ra­de tid­skrif­ter vil­ka dela­des ut gra­tis på gator och bib­li­o­tek. De tryck­tes i Experimentgymnasiets käl­la­re och flera av de som med­ver­ka­de i des­sa tre utgå­vor var ock­så ele­ver på sko­lan. De hand­la­de om fre­den och mil­jön. Man pro­te­ste­ra­de bland annat emot det då aktu­el­la byg­get av en avlopp­s­tun­nel vil­ken skul­le leda bort det göt­bor­gar­na inte vill ha, rakt ut i havet utan­för Hönö. Bygget stop­pa­des och det blev ett renings­verk i Rya i stäl­let. Häftena inne­håll dik­ter, utfre­a­ka­de seri­estrip­par men ock­så seri­ö­sa upp­sat­ser som den Anita Goldman skrev om Gandhi och Sarvodaya-rörel­sen. Mycket av det som kom till uttryck i skrif­ter­na var nog ett slags icke-vålds-anar­kism.

Efter ett par år star­ta­de något som kan att lik­na en för­lags­ut­giv­ning. En egen Gestetner dupli­ce­rings­ma­skin inför­skaf­fa­des och med hjälp av elbrän­da sten­ci­ler för­fi­na­des sten­ci­le­ran­det till en skön konst under det föl­jan­de decen­ni­et.

70-talet pas­se­ra­de med tit­lar som Han-Shan: Kalla ber­get, De tio oxher­de­bil­der­na av Kakuan, Ryokwan, Vajrayana, och Tao vil­ka vitt­nar om indis­ka, japans­ka och kine­sis­ka influ­en­ser. Inspirationen kom del­vis från de ame­ri­kans­ka beat­po­e­ter­na Gary Snyder, Jack Kerouac, Lawrence Ferlinghetti och Allen Ginsberg vil­ka ock­så pre­sen­te­ra­des och tol­ka­des i någ­ra skrif­ter. Ett soci­alt enga­ge­mang och soli­da­ri­tet med pro­le­ta­ri­a­tet gestal­ta­des med tit­lar som Osäkerhet som liv, Man har stu­lit vår framtid…men vi skall ta den till­ba­ka och Makt, kun­skap & kapi­tal.

Rätten till lätt­ja av Karl Marx svär­son Paul Lafargue från 1880 fick kom­ma ut i svensk över­sätt­ning. Glappet mel­lan hur det soci­a­lis­tis­ka idéer­na och det sätt på hur des­sa skul­le för­verk­li­gas väx­te. Men babyn fick inte kas­tas ut med bad­vatt­net. En påmin­nel­se om de paci­fis­tis­ka kraf­ter­na från de förs­ta brin­nan­de åren blev Min långa marsch med tal, artik­lar och inter­vju­er om det härs­kan­de fals­ka och fre­dens radi­ka­li­tet med Rudi Dutschke (Fri Press/Symposion 1983).

Förlagets utgiv­ning blev allt bre­da­re, spre­ti­ga­re om en så vill. Det kom bland annat en foto­bok, Fragment, av Benny Hellberg och Per Hellmark; Skaftöbilder med foton av Ernst Abrahamsson från åren 1913–1917, sam­man­ställ­da av Per Hellmark; Judiskhet, dik­ter om hur det är att vara en judisk män­ni­ska av Johnie Paikin; Ur mina ögon/Through my eyes, en dag­bok med teck­ning­ar av Nils Ramhöj från en resa i Peru och Bolivia; Västra Frölunda & Tynnered – från jord­bruks­bygd till stor­stads­för­ort av Bo Ranman.

Början av 1990-talet inne­bar enga­ge­mang för Amazonas ursprungs­be­folk­ning och Bo Ranman besök­te och skrev böc­ker­na “Maira non titaiqui” – Rädda regn­sko­gen och Shipibo-Conibo i Ucayali.

Det kom ock­så ny och bear­be­ta­de utgå­vor av Kakuans tio oxher­de­bil­der och Daggdroppar på ett lotus­blad, om Ryokwan och hans dik­ter. I det nya mil­len­ni­et kom en pre­sen­ta­tion med dik­ter av Su Tung-po, poe­ten från öst­ra slutt­ning­en. Chia Taos liv och poe­si skild­ras i Gryningens och skym­ning­ens fär­ger. Denna gren i för­la­gets verk­sam­het med japansk och kine­sisk lyrik väx­er sig ock­så idag sig allt star­ka­re. Förhoppningen finns att des­sa bidrag, till­sam­mans med nyskri­ven lyrik i sam­ma anda kan utgö­ra ett slags mot­gift till den sam­ti­da lyrik som lätt ten­de­rar att blir tung, intro­vert och i värs­ta fall epi­de­misk hopp­lös.

Haiku kom för­la­get med redan på 70-talet och följ­des 2004 upp av Mailis Gullin, Dag Persson och Bo Ranmans Haiku-SMS. Lite som en reak­tion efter ett decen­ni­um i mobil­te­le­fo­ni­sam­häl­let.

2007 skrev Bo Ranman Dharmagänget möts – Jack Kerouacs On the Road 50 år. Den bok som så starkt kom att påver­ka redak­tö­rens liv efter att hans pap­pa Pelle satt den i den unge Bos hand. De resor och irran­de över värl­den som det­ta resul­te­ra­de i går det att läsa om i Längs vägen. I dagar­na (novem­ber 2018) kom den fjär­de och avslu­tan­de delen.

2008 kom Kalla Bergets Poesi – Han-shans liv och dik­ter pre­sen­te­ra­de med dik­ter i svensk tolk­ning av Bo Ranman vil­ken ock­så 2015 fick ingå i Kinas Dharmagäng, en fak­si­mil med de äld­re kine­sis­ka dik­tar­na.

Vid sidan om Bo Ranman, som under åren skött redak­tör­ska­pet, har sam­ar­be­te­na varit många. Författarna har själ­va fått bistå med arbe­te och kapi­tal. Annars hade det inte bli­vit så många böc­ker. Knappa medel, myc­ket hand­ar­be­te, knep och knåp och över­ty­gel­sen om att även “smal lit­te­ra­tur” ska kun­na kom­ma ut är det som är Fri Press för­lag. Dag Persson, som redan på 70-talet bidra­git med en illust­ra­tion och på 90-talet fick sina dik­ter På tiden utgiv­na, kom vid mil­len­ni­e­skif­tet att enga­ge­ra sig allt mer och har tagit rol­len som webb­mas­ter. Förlagets tred­je med­ar­be­ta­re, Sara Lundstedt anslöt efter hon pub­li­ce­rat sin Japansk Konsthistoria 2009 och Tomt sin­ne Om HAKUIN, Japansk refor­ma­tor i ord och bild 2011. Inom kort kom­mer Haikumagasinet, haiku och sen­ryu i seri­e­form med levan­de exem­pel från hen­nes väx­an­de bildre­per­to­ar.

Bild: omslaget till Haikumagasinet

Utgivningarna har bli­vit fler med nyskriv­na roma­ner och novel­ler inom oli­ka gen­rer. Mikro-novel­ler finns ock­så att läsa på webb­plat­sen Fri Press Mobil. Lyrikproduktionen väx­er, inte minst med haiku. Se vår aktu­ell utgiv­ning och arki­vex­em­plar under TITLAR.

2019 fyl­ler allt­så för­la­get 50 år. Vi firar det genom att hålla ställ­ning­ar­na.

Tryckfrihet!

Men “fri press” bety­der så myc­ket mer än det vårt lil­la för­lag kan åstad­kom­ma. En fri press är avgö­ran­de för ett demo­kra­tiskt sam­häl­le, för fred och rätt­vi­sa, för att avslö­jan­de av kor­rup­tion och cyniskt utnytt­jan­de av natur och män­ni­skor ska kun­na nå ut. Vi mås­te inte bara pro­te­ste­ra mot inskränk­ning­ar i ytt­ran­de- och tryck­fri­het i and­ra län­der utan ock­så beva­ka den vi har i Sverige!

❤ Svenska PEN: https://www.svenskapen.se

❤ Reportrar utan grän­ser: http://www.reportrarutangranser.se

❤ Amnesty International: https://www.amnesty.se

Om Tryckfrihet på Wikipedia: https://sv.wikipedia.org/wiki/Tryckfrihet

Se även om press­fri­he­ten i värl­den på Reporters wit­hout bor­ders “World Press Freedom Index”: https://rsf.org/en/ranking

Dag Persson novem­ber 2018

Längs vägen del fyra – utan byxor i Essaouira

av Bo Ranman

Detta är den avslu­tan­de delen av seri­en. Ranman ver­kar leta efter något och han gör det i fot­spå­ren av tidi­ga­re rese­nä­rer. Flera plat­ser vitt­nar om befolk­ning­ens kamp för fred, fri­het och rätt­vi­sa.

Det hand­lar om resor… Det är all­tid spän­nan­de att besö­ka oli­ka län­der och kul­tu­rer. Men främst hand­lar det om alla män­ni­skor jag mött. En del har jag fort­fa­ran­de kon­takt med, vi brev­väx­lar, skri­ver till varand­ra på nätet… Några träf­far jag allt som oftast”, säger Ranman med ett brett leen­de.

Läsaren får föl­ja med till Nordafrika, mili­tär­dik­ta­tu­rens Turkiet, och till sjut­ti­o­ta­lets para­diss­trän­der i den gre­kis­ka övärl­den. Ranman besö­ker den ogäst­vän­li­ga packi­sen i Arktis och en desto mer gäst­vän­lig liten by i det inre av Amazonas. Kontrasterna är sto­ra, sär­skilt i jäm­fö­rel­se med hur det är här hem­ma i Sverige. Men det kan te sig gans­ka annorlun­da i Ranmans kol­lek­tiv i Billdal ock­så, eller i en gran­risko­ja i Hälsingland.

Denna sam­ling berät­tel­ser är skri­ven för att öpp­na och inspi­re­ra var­je läsa­re till egna resor och insik­ter.

Bild: kollage med bilder från Bo Ranmans "Längs vägen" (Bo stående i ett strandat vrak;

Längs vägen i webb­s­hop­pen »

Kontrollöga

av Niklas Schiöler

Hur kan till­va­ron te sig för en män­ni­ska med tvångs­syndrom? Mycket fack­lit­te­rärt finns skri­vet i ämnet men det behövs skild­ring­ar uti­från den som upp­le­ver des­sa tvång.

Kontrollöga är en annorlun­da berät­tel­se om kär­lek och räds­la, besvär­jel­ser och motåt­gär­der i en upp­skru­vad var­dag som inte ute­slu­ter hopp och möj­lig­he­ter.

Flera hund­ra tusen män­ni­skor i Sverige lider av oli­ka tvångs­syndrom. “Vi and­ra” har för­stås våra all­de­les egna små ritu­a­ler och situ­a­tions­be­stäm­da bete­en­den. Men den som lider av OCD (obses­si­ve-com­pul­si­ve disor­der) upp­le­ver sig inte säl­lan som annorlun­da, bort­om “det nor­ma­la”. I Kontrollöga defi­ni­e­rar sig roma­nens “jag” ibland som “tvångs­neu­ro­ti­ker”, “brotts­ling” eller “den vår­da­de”. Känslan av utan­för­skap blir inte säl­lan ett lidan­de i sig.

Niklas Schiölers för­tä­ta­de fram­ställ­ning för­sö­ker nå den exi­sten­ti­el­la grun­den bakom uttryc­ken. Vi läser den och ytter­li­ga­re dimen­sio­ner av vad det är att vara män­ni­ska öpp­nar sig. Och som med­män­ni­ska påminns vi om den vik­ti­ga devi­sen: “För att för­stå varand­ra mås­te vi ock­så lära oss mer om varand­ra.”

Läs om Niklas Schiöler här »

Kontrollöga i webb­s­hop­pen »

Kampfels guld

av Ulf Tylestrand

Sara Lindgren har gjort slut med sin pojk­vän. Jobbet på reklam­by­rån i Stockholm utveck­las inte i den rikt­ning som hon hop­pats på. Hennes för­äld­rar är skil­da och har inte myc­ket tid till stöd åt sin vux­na dot­ter. Sara besö­ker den som hon all­tid kan lita på, mor­far i Värmland. Sara sit­ter inte bara still i mor­fars stu­ga, hon ägnar en dag åt att klätt­ra på ett litet oan­sen­ligt berg ute i sko­gen, Korpknallen.

Berget tycks inte ha haft besök av män­ni­skor på många år. Inte sedan en vin­ter­dag 1943 då ett tyskt trans­port­plan kra­scha­de där uppe. Planets last har en mörk histo­ria, så mörk att den kas­tar en skug­ga över Europa mer än sjut­tio år sena­re. Trots att las­ten legat dold i så många år, finns det en man som kän­ner till dess existens. En man som är beredd att göra vad som helst för att kom­ma över den. Otto Kampfel, SS-offi­cer och hjär­nan bakom en maka­lös kupp i Nazityskland, en kupp som näs­tan gick hem. Sara blir jagad av nyna­zis­ter och säker­hets­tjäns­ter. Alla vill ha en del av gul­det som hon hit­tat. Men vem kan hon egent­li­gen lita på?

LÄS OM ULF TYLESTRAND HÄR »

KAMPFELS GULD I WEBBSHOPPEN »

Mörk Grön Haiku

av Birk Andersson

Nu är han här med sin and­ra hai­ku­sam­ling. Boken kan sägas vara tre i en; först hand­lar det om dagens mil­jö- och kli­mat­kris, sedan om den vack­ra och helan­de natu­ren och till sist kom­mer anar­kis­tisk haiku, fri från reg­ler och kon­ven­tio­ner. Ordlekarna är många och där finns två­ra­ding­ar, tre­ra­ding­ar, fyra­ra­ding­ar – och en tio­ra­ding.

Någon vill väl kal­la dik­ter­na “sen­ryu” för lik­som i Anarko Haiku gör Andersson myc­ket narr av verk­lig­he­ten och oss män­ni­skor. Hans gräns­lö­sa dik­ter både roar och oro­ar.

öppet kon­tors­land­skap
utan väg­gar
går fler in i dem

Men det är friskt och levan­de – pro­test och enga­ge­mang. Cynism bubb­lar emel­lanåt upp fast Andersson visar ändå hopp­full­het. Om han inte öppet delar stäm­ning­ar­na och käns­lor­na med oss, så lig­ger de nära och vän­tar under ytan.

sol­ned­gång­en
skri­ver jag om
och mis­sar den

BIRK ANDERSSON LÄSER HAIKU ENGELSKA
NYA TRÖLS BAR & RESTAURANG I MALMÖ
ONSDAG 24 OKTOBER • 19:00
SE EVENTET HÄR »

Mer om Birk Andersson »

Mörk Grön Haiku i webb­s­hop­pen »

Skuggbilder

Omslaget till boken Skuggbilder

av Ingun Christensen

I bokens nio novel­ler möter vi den unga kil­len som hela tiden kän­ner för­äld­rar­nas hår­da blic­kar i nac­ken; kvin­nan i röda regn­roc­ken som åker till job­bet i kläd­bu­ti­ken med ömman­de hand­le­der; man­nen med mustasch som inte läng­re vill döl­ja vem och vad han är; den mörk­hå­ri­ga tje­jen som inte får fot­fäs­te bland alla för­vänt­ning­ar och krav; den brun­ög­da, unga man­nen som inte står ut med den grå blic­ken från den som sit­ter bred­vid honom på bus­sen; den gam­la lära­rin­nan som bedö­mer och kri­ti­se­rar sina med­pas­sa­ge­ra­re; den unga musi­kern som käm­par med sina demo­ner; den gam­le man­nen som tro­fast besö­ker sin hust­ru på ålder­doms­hem­met, och den unga mam­man som käm­par med att få var­da­gen att hålla ihop.

Ingen män­ni­ska är en ö, bru­kar man säga och det gäl­ler även för fär­ö­ing­ar­na, där de bor på sin ögrupp ute i Nordatlanten. I novel­ler­na, som utgår från den nuti­da var­da­gen på Färöarna (fär­ö­is­ka Føroyar, svensk över­sätt­ning “Fåröarna”; dans­ka Færøerne) är en ögrupp norr om Brittiska öar­na som till­sam­mans med Grönland ingår i det dans­ka kung­a­ri­ket. Färöarna, låter för­fat­ta­ren folk berät­ta sina histo­ri­er, så att vi som läsa­re anar skugg­bil­der­na bakom dem. Historierna flä­tas ihop och visar att vi på ett eller annat sätt påver­kar varand­ra.

Boken kom ut 2015 på Färöiska vil­ket är ett nor­diskt språk för den som inte viss­te det.
   Nordiska språk är den gemen­sam­ma beteck­ning­en för den nord­ger­mans­ka under­grup­pen i den indoeu­ro­pe­is­ka språk­stam­men, och omfat­tar språ­ken dans­ka, svens­ka, nors­ka, fär­ö­is­ka, isländs­ka samt det utdö­da språ­ket norn.
   Läs mer om fär­ö­is­ka på SVENSK-FÄRÖISK ORDBOK med titeln Skuggamyndir. Joakim Lilljegren har gjort den svens­ka över­sätt­ning­en. Boken är utgi­ven med över­sätt­nings­stöd från Nordiska Ministerrådet.

 

Läs mer om Ingun Christensen »

Skuggbilder i webb­s­hop­pen »

1 2 3 6